• Fotografi,  Sömnad, hantverk & pyssel

    Jag kan gå 500 mil och jag kan gå 500 mil till.

     

    Jag vandrar flera mil långa promenader när tillfället ges, för jag måtte ut och röra mig i solen som ger mig energi och glädje. Det är å visso inte samma sak att vandra omkring i stadsmiljöer som det är i skogen. Inget slår lugnet i de käraste skogarna där man slipper från trafikbrus. Sedan gör det en bara lycklig att naturen sakta har börjat vakna till liv igen efter vintervilan, hoppas på mer snö för jag hade inte fått nog av den. Dock längtar jag på samma gång till att snörvla lite grann medan naturen blommar fint omkring mig och blir mer fotogenisk. För just här i skiftet mellan vinter är ganska oinspirerande på sina vis, filmvänliga ja. Fotovänliga, inte fullt lika mycket såvidare inte solen skiner vackert.

     

    Har kluddat bilder om kvällningarna då och då och tänkt högt, men jag får se om tankarna blir av. Kanske bör öva mer med mina akvarellfärger, för de är himla mysiga, dock himla svåra för mig som alltid har varit dålig på att färglägga saker och ting.

     

    På grund av problem med magen (någon oförklarlig smärta som huggit till) har arbetet med klänningen jag knåpat med på sistone inte fortskridit som planerat. Men allt hänger ihop i ett stycke nu (dock ej med på bild). Funderar på detaljerna och om jag borde göra som jag först tänkt, eller spara lite av spetsen och sy någon kjol där de medverkar istället. Och jag har fått fatt på ett par skor som kommer passa klänningen perfekt när den är klar. De är baserade på ena modellen av skor som kvinnor hade under den Viktorianska eran och är så himla fina. Även om ett par original från 1800-talet hade vart så himla fränare att få fatt på, så lär de inte funka för mina fötter eftersom jag är väldigt bred fotad av mig. Men klampar jag runt med dessa i skogen en stund så kan de säkert se lite slitna och välanvända ut.

  • Sömnad, hantverk & pyssel

    Knåpa kreativt

    Knåpar på i både tankar och med materiella ting, finns inte så mycket annat jag kan göra. Har väl även tappat flytet i vardagen litegrann kan jag tycka … Bakade bröd för första gången i lördags kväll, blev så ”illa” att jag inte längre vill köpa bröd i butiken. Kändes mycket trevligare att knåpa ihop sitt egna och det blev så himla mycket goare än köpt bröd. Så himla skönt att slippa vetestärkelsen och bara köra på naturligt glutenfria mjöler. Att göra sitt egna bröd gör att man har bättre koll på exakt vad det innehåller och exakt hur den är skapt.

    På kvällskvistarna har jag knåpat vidare på något jag tänker högt med. Jag får nog se vart det leder mig, för just nu har jag absolut ingen som helst plan med vart det ska leda. Det är helt enkelt så att jag bara syr och låter det leda mig vart än den vill komma.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Vecka fem som kollapsa.

     

    Min värld kollapsar och jag kastas in i kaos. Gråter, försöker hålla ihop, försöker ta mig samman och försöker att inte ge upp. Jag gav mitt jobb mitt allt, satte alla drömmar och alla hopp där inne någonstans. Gick in med hjärta och själ i det jag gjorde, övade, försökte och kämpade. För jag vill vara bra nog och jag älskade varje dag som kom.

     

    Jag gjorde tydligen jobbet bra nog, men jag förstörde tydligen gruppen för jag har känslor och bryr mig om de omkring mig. Och man får tydligen inte ha ett privatliv utanför jobbet som inte är helt ”perfekt”, för det måste vara ”perfekt” för att man ska duga för jobbet.

    Blev tillsagd att jag slutar den 12 februari. Igår blev jag utslängd helt för jag hade svar på tal på allt de höll emot mig, på vilka grunder de slängde ut mig igår fick jag aldrig veta, lär aldrig få veta.

    Känner mig så missförstådd. Känner mig så tom. Jag vill nog inte tillbaka. Men jag vill att de ska få veta att de betedde sig fel, jag må vara känslig och det förnekar jag inte, men jag tar inte skit. Bara kritik med logiska grunder så jag kan utvecklas.

    Finns två personer som jag kommer sakna så det gör ont. Och områdena och arbetsuppgifterna.

    De är de enda två som jag vill tillbaka till.
    Det var bara dem jag skulle ha brytt mig om. De är de enda som förtjänar det.

    För i de andras ögon var jag inget som var värt något, åtminstone så känns det som. Så som de ljög, så som de snackade skit om varandra stup i kvarten och jag slog dövörat till för att slippa känna tyngden. De klagade på att de inte gillar skitsnack och ändå var det deras främsta samtalsämne, förutom när de talade om snusk och sex.
    Och jag fick inte skämta i rim om traktorerna, för det var tydligen fel. Och de alla fick säga ”ditt och mitt”, men inte jag.

    Jag var nog blind för jag trivdes med mina arbetsuppgifter så himla mycket. Att jag inte såg deras sanna jag alls …

    Mitt hjärta känns brustet, allt jag påbörjat är inte lönt och allt blev bara tusenfalt jobbigare nu. För jag kvävs i min lägenhet där jag sitter fången.

    Däremot blev jag inte skapt att ge upp, jag tänker inte acceptera deras ord ”fastighetsskötsel är du för känslig för”. Jag försöker se ett ljus som just nu inte finns. Det kommer göra ont, det kommer vara jobbigt och jag lär brista mer än en gång till. Dock tänker jag ännu ej ge upp, även om ljuset tycks ha brunnit ut.

    Jag tänker fortfarande försöka mitt bästa och försöka fortsätta kämpa på något himla vis. För min eld har ännu ej brunnit ut. Ty den söker ännu efter en annan tid.