Fotografi,  Veckosummering

Vecka fem som kollapsa.

 

Min värld kollapsar och jag kastas in i kaos. Gråter, försöker hålla ihop, försöker ta mig samman och försöker att inte ge upp. Jag gav mitt jobb mitt allt, satte alla drömmar och alla hopp där inne någonstans. Gick in med hjärta och själ i det jag gjorde, övade, försökte och kämpade. För jag vill vara bra nog och jag älskade varje dag som kom.

 

Jag gjorde tydligen jobbet bra nog, men jag förstörde tydligen gruppen för jag har känslor och bryr mig om de omkring mig. Och man får tydligen inte ha ett privatliv utanför jobbet som inte är helt ”perfekt”, för det måste vara ”perfekt” för att man ska duga för jobbet.

Blev tillsagd att jag slutar den 12 februari. Igår blev jag utslängd helt för jag hade svar på tal på allt de höll emot mig, på vilka grunder de slängde ut mig igår fick jag aldrig veta, lär aldrig få veta.

Känner mig så missförstådd. Känner mig så tom. Jag vill nog inte tillbaka. Men jag vill att de ska få veta att de betedde sig fel, jag må vara känslig och det förnekar jag inte, men jag tar inte skit. Bara kritik med logiska grunder så jag kan utvecklas.

Finns två personer som jag kommer sakna så det gör ont. Och områdena och arbetsuppgifterna.

De är de enda två som jag vill tillbaka till.
Det var bara dem jag skulle ha brytt mig om. De är de enda som förtjänar det.

För i de andras ögon var jag inget som var värt något, åtminstone så känns det som. Så som de ljög, så som de snackade skit om varandra stup i kvarten och jag slog dövörat till för att slippa känna tyngden. De klagade på att de inte gillar skitsnack och ändå var det deras främsta samtalsämne, förutom när de talade om snusk och sex.
Och jag fick inte skämta i rim om traktorerna, för det var tydligen fel. Och de alla fick säga ”ditt och mitt”, men inte jag.

Jag var nog blind för jag trivdes med mina arbetsuppgifter så himla mycket. Att jag inte såg deras sanna jag alls …

Mitt hjärta känns brustet, allt jag påbörjat är inte lönt och allt blev bara tusenfalt jobbigare nu. För jag kvävs i min lägenhet där jag sitter fången.

Däremot blev jag inte skapt att ge upp, jag tänker inte acceptera deras ord ”fastighetsskötsel är du för känslig för”. Jag försöker se ett ljus som just nu inte finns. Det kommer göra ont, det kommer vara jobbigt och jag lär brista mer än en gång till. Dock tänker jag ännu ej ge upp, även om ljuset tycks ha brunnit ut.

Jag tänker fortfarande försöka mitt bästa och försöka fortsätta kämpa på något himla vis. För min eld har ännu ej brunnit ut. Ty den söker ännu efter en annan tid.

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *