Att längta bort och drömma om minimalism med ett torp i skogen, i 120 film.

Det är något charmigt med kvadratiska fotografier som tilltalar mig. Det var något spännande att stå med Flexora och spöka sig fram bland knappar och vred som en aldrig pillat på tidigare. Den där känslan att knäppa av kameran var ännu mer spännande, och att försöka begripa hur man skulle ställa in den var en hel vetskap. Samt att det var något helt fantastiskt spännande att se de kvadratiska negativen från 120 filmen och hela rullen i sig.
          Började provrundan på vårt lilla soldat torp här i närheten som kommunen äger. Drömde mig bort och önskade att den lilla stackars vackra byggnaden var min så jag kunde ta hand om den, eftersom kommunen långsamt låter den förfalla i sin enslighet. På söndag ska jag på visning till ett lite större torp med tillhörande soldat torp ute på landet, mitt i skogen och åkermarker. Precis så som jag alltid velat bo. Dock är den dyr, och mäklaren smsade idag för att säga att det var många intresserade … Bådar icke gott då det gäller prisklassen i förhållande till min ekonomi. För magen och hjärtat säger redan ja och utan att jag hade planerat det, så har jag redan kärat ned mig i den. Det är ett soldat torp som jag vill fortsätta vårda (den behöver renoveras ytterligare, så den inte ramlar ihop) och stora torpet är nästan klar i det stora hela. Lite småfix bara. De två små ladorna behöver också vård och jordkällaren behöver få nytt tegeltak. Ska fråga mäklaren som jag får komma på båda visningarna … För en kan se och drömma, även om drömmen inte kan uppfyllas denna gång.

Och jag ångrar mig fortfarande att jag inte valde Månkarbo över Uppsala, att jag inte tillät mig att följa mitt hjärta när säljaren ville ha mig och inte den som hade lagt det högsta budet. För den lilla gården hade varit helt perfekt …