För alla de ord som blivit osagda, skall jag nu yttra mig ännu en gång.

Förr i världen brukade jag blogga – som det så vackert än idag kallas. Tror det var någon gång runt 2006 ungefär, minns min gröna natur-fina blogg inne på blogg.se väl, som jag älskade det fina naturtemat. Det hela började som en dagbok, väldigt detaljerad och personlig, jag förstod nog inte riktigt vad ”blogg” innebar och att alla kunde se det jag skrev. Var insnöad i att bara de få som jag gav länken till skulle se det jag skrev … Det var inte fören jag fick en massa kommentarer från främmande människor när jag suttit och skrivit bokrecensioner som jag insåg att min väldigt personliga dagbok inte var så osynlig och personlig – att alla kunde se det jag skrev. Rädslan väcktes och jag flydde, lämnade bloggen – dock raderade jag den aldrig då jag glömde det i all hast.
          En tid senare när jag börjat intressera mig för webbdesign på planet med CSS återvände jag. Denna gång var jag medveten om att folk kanske skulle komma att se det jag skrev. Rädslan var borta och jag gjorde det för att minnas själv alla dagar i livet som var värda att minnas. Det året var 2009 och jag hade precis fått min första egna kamera istället för en moppe. Bloggen blev min utvecklings dokumentation och strävan efter att en dag jobba som fotograf. Dock fann jag mig i en svacka endast ett fåtal år senare, närmare bestämt år 2011. Jag hade ”vuxit ur” min kamera, kände prestationsångest och hade för höga krav på både mig själv och kameran. Kände ingen inspiration i allt omkring mig och kände att jag ”redan hade fotograferat allt i min närhet som var värt att fotografera”. Jag ville resa och utforska, så som Mattias Klum gjorde på den tiden och gör till viss del än idag. Fotografera hela världen.
          Det mest ironiska är dock att jag redan på den tiden hade börjat använda föräldrarnas gamla Canon EOS 700 efter att jag hade återupplivat den från de dödas rike. Jag hade även hunnit införskaffa min fina Olympus OM-2 och Olympus Trip 35 … Förmodar dock att jag kände någon form av stress och press över att alla andra som jobbade som fotografer hade de där härligt dyra proffskamerorna och att ingen någonsin skulle kunna ta mig seriöst när jag kommer med min lilla Nikon D60 och vill vara med. Flera år senare hade jag dock lärt mig att det inte är kameran som gör fotografen, även om någon med lite bättre möjligheter inte skadar när man vet vad man gör.

Snart efter det hade jag slutat blogga, kände att en blogg inte var något värt när man inte hade några bilder att visa … Och jag hade nog även tappat bort mig själv i texten också, kan jag tänka nu när jag tittar tillbaka på det lilla som jag faktiskt skrev efter 2011. Undrar egentligen vad som hände med mig där, föll nog för grupptryck och försökte vara så som många vars bloggar jag läste tycktes vara … I processen tappade jag mitt eget jag, trots att jag trodde det jag skrev var jag. Skäms helt ärligt över vad jag inbillade mig … Pendlade mellan att skriva på svenska och engelska, hittade ingen balans alls. Jag försvann nog i mig själv och gick vilse.
          Jag började resa lite någon gång där när jag själv försvann, började fotografera stadsbilder och människor en del. Hade inget jobb efter studenten och mådde väldigt dåligt i stora lag. Ville jobba på tryckerier, med grafisk design och som fotograf – valde såklart den svåraste branschen att lyckas i. Så för att inte hamna för djupt i en depression och att hindra mig själv från att gå in i väggen började jag fokusera på att skapa när jag mådde dåligt. Jag gjorde något som heter cosplay under ett antal år, satt och sydde många gånger väldigt komplicerade utstyrslar och klädde ut mig till olika karaktärer. Det fick mig att må bra och stärkte mitt självförtroende helt enkelt. Dock fanns det alltid en röst inom mig som sade att jag hade tappat något som verkligen var jag. Det hade jag nästan tappat långt innan jag började blogga, för jag har förlorat mycket i mina dagar som inte är värt att gå in på här.

Jag har alltid älskat naturen. När jag var liten sprang jag och sprang, bara sprang, hoppade över stock och sten, njöt i naturen och var fri. Jag var en skogsmulle. Det var den delen av mig jag förlorade med olika händelser här i livet. Min kärlek för naturen fanns alltid där, dock tappade jag den på det där intensiva-närvarande viset som den fanns för mig när jag var yngre. Med tiden gav jag upp om att någon gång få jobb inom media branschen, fick ändå alltid höra att jag inte hade lagom mycket erfarenhet och jag hade ledsnat på att vara en av arbetsförmedlingens slavar. Började plugga litteratur på en folkhögskola i Stockholm 2014. Just då var det nog verkligen det bästa valet av allt, för där och då var jag verkligen på bristningsgränsen av vad jag klarade av. För att inte säga för mycket så blev jag satt med en massa människor som inte var i förmåga att arbeta pga missbruk av olika slag – tydligen ansågs jag vara en av dem enligt arbetsförmedlingen, detta trots att mitt enda missbruk i livet är lite för mycket socker i sötsaker, kameror, böcker, växter och allergi mediciner.
          Det var ungefär här, på våren 2015 som jag faktiskt tog mig råd att köpa min Nikon D3 – trots att jag var en fattig student. Den må ha varit gammal redan då, eftersom den ändå är ifrån samma årskull som min D60, men det var för mig ändå en uppgradering som klarade av de utmaningarna som jag ville kunna syssla med. Och så här tre år senare är det enda som den har svikit mig med batterierna, de börjar bli lite dåliga och håller inte laddningen så väl som jag önskar. De laddas till och med ur när jag inte använder kameran och har dem urplockade, men jag ser det som en mindre detalj. Jag har löst det genom att planera lite bättre när jag ska fotografera.
          Jag älskade den utbildningen i alla fall, hade en sån härlig klass och jag utvecklades så himla mycket i skrivandet. Det är ingen hemlighet, men jag har inte nämnt det än, glömde av det lite grann. J.K. Rowling var min förebild inom skrivandet när jag var yngre och hon fick mig att bestämma mig när jag var elva år att ”jag ska bli författare”. Det är ett mål jag har här i livet, att bli författare. Jag är redan antologiförfattare sedan 2015 och har arbetat sedan 2007 för att nå mitt mål. I alla fall, direkt efter utbildningen fick jag jobb som trädgårdsarbetare här i Uppsala. Det är lite komiskt med det, för jag sökte bara ett jobb i all manus-stress där på vårkanten 2015 – och så helt plötsligt var jag bra nog. Kanske är en positiv inställning och att man mår hyfsat bra nyckeln till att få jobb? Eller bara att jag ville sadla om totalt och gå tillbaka till sådant som jag sommarjobbade med 2011 var något som fick mig att känna en sådan kämparglädje?
         För ja, jag insåg att jag inte ville vara instängd längre. Under utbildningen satt jag ofta ute i skogen eller på någon äng och skrev mina hemuppgifter eller texter i övrigt. Skrev mycket naturlyrik och övade på att skildra min omgivning. Visst var en kaffe på Wayne’s inne i Stockholm med klasskamraterna inte helt fel, dock slog inget tystnaden och lugnet när jag skrev utomhus. Så det var i det jag insåg ”jag vill jobba utomhus”. Därav ville jag sadla om och fick chansen till det. Vart arbetslös ett tag efter det sommarjobbet (med viss förlängning inpå tidiga hösten). Dock varade det inte länge och arbetsförmedlingen hann knappt tvinga in mig som slav någonstans innan jag hade fått säsongsjobb som fastighetsskötare igen i april 2016. Hade dock råkat in i en dålig relation där i samma veva ett par månader innan med en snubbe som alltid stressade på mig att jag var tvungen att skynda mig hem för allt han ville var att spela spel och prata på Skype hela dagarna (långdistans ja, sämsta formen av relation i min värld nu när man har erfarenhet av det). Så jag blev ganska kvävd och mådde krasst pga honom, dock räddade det nya jobbet mig och all tid som jag spenderade utomhus. Utan det hade jag nog kvävts, på riktigt.

Pga den där dåliga relationen tappade jag allt vad gällde skapande och för en person som måste få uttrycka sig på något vis, vart det väldigt jobbigt. Jag cosplayade inte längre och slutade resa. Jag fick inte stanna som fastighetsskötare efter säsongs anställningens slut, vilket fick mig att kvävas ännu mer. Började istället med lokalvård på vikariat i ett år, och det jobbet kvävdes och var jobbigt för mig som inte ville vara inne. Dock lyckades jag bli fri tillslut från relationen i alla fall, till min stora lycka. Jag är ingen levande väckarklocka och jag må vara kvinna – men det betyder inte att jag tänker sitta hemma och laga mat när jag har saker på bilarna som behöver fixas ute i garaget. Jag har rätt att syssla med även det som anses vara mindre kvinnligt. Så då var det bara jobbsituationen kvar … Men jag härdade ut och tänkte att det är ett stort företag och de behöver fastighetsskötare snart. Plus att kollegorna var de som fick mig att vakna på morgonen.
          Jag började röra mig utåt i skogarna, längre och längre bort från storstadens brus och rus. Ville stanna längre och längre för varje gång. Mådde sämre av jobbet, speciellt efter en bilolycka i början av augusti förra året. Musklerna i nacken fick värsta smällen och att städa åtta timmar om dagen gick inte. Samma rörelser om och om igen och ingen avlastning för nacken alls. Vart rädd att jag skulle förstöra mig helt, men fortsatte ändå nöta på och blev bara mer och mer nedstämd. Märkte dock när jag hjälpte till med rensning av källargångar, snöskottning och att sköta om min brors trädgård att jag inte kände av nacken alls, att det gick bra. Och tro mig, brukar ändå jobba på väldigt länge med min brors tomt då den är väldigt stor.
          Flydde till skogen där jag satt och grät och sprang runt för att finna ett lugn. Började bege mig regelbundet till Husby-Långhundras medeltidsmarknad, för jag inte har kunnat åka till Gotlands medeltidsvecka än (men en dag så skall jag dit, det svär jag på) … Hade nämligen börjat komma tillbaka till mitt gamla jag som jag förlorade det mesta av. Med min återvunna kärlek för naturnära stunder. Och det jaget som jag en gång i tiden var har alltid älskat historia och vår kultur och gamla ting.

Tillslut tog jag modet till mig och vettet till fånga. Jag började söka jobb på andra företag, hade gett mig fan på att jag skulle inte bli oförmögen att kunna arbeta och att jag ville må bra igen. Fortsatte att besöka skogen för att ladda batterierna och kunna stå ut. Fick tillslut napp efter bara några veckor av intensivt jobbsökande. Kom på intervju och ett par veckor senare fick jag samtalet med frågan ”Vill du jobba hos oss? Vi vill jätte gärna ha dig!”. Hela den tunga bördan lyftes från mina axlar och jag sade upp mig och kastade mig ut i ovissheten om jag har ett jobb att gå till när mitten av februari 2019 har passerat.