Hemsökta dagar ock vilsna salar
Detta med att känna sig fången … Blockerad och fast. Det är nog min vardag just nu. Det må icke vara mycket som jag har yttrat i detta hörn av mitt universum, som jag redan sagt i förgående inlägg. Kan erkänna att det har varit mycket jobbigt som snurrat kring mig på sistone. Däremot kan jag med detta inlägg delge en del fotografier som jag exponerade med nya kameran – som jag å visso har haft i lite mer än en månad nu. Det kanske inte är en markant skillnad mellan dessa och de med G16 – ty största skillnaden ligger i möjligheterna att kunna filma.
Jag har försökt rensa ut onödiga och överflödiga ting ur mitt liv i viss mån, har dock mycket kvar att gå igenom. Kläder minst sagt.
Spöken som varit tysta en längre tid bestämde sig för att göra sig påminda. Tydligen är han som ströp mig i höstas fortfarande här och vankar, vem han är må jag då kanske aldrig få veta.
Jag sitter och tvivlar om jag på rätt väg vandrar, ty det gör mest bara ont på så många vis just nu. Försöker så gott det går att gulla med växterna och vänta på att lilla älsklingen ska ömsa klart. Vissa dagar vet jag varken ut eller in och vill helst inte ens stiga upp. Det känns mest som att jag står på en väg som blockerats och att jag inte direkt passar in i samhället alls.
Kort och gott har jag nog gått lite vilse för stunden, och känner mig försvunnen.
Diktsamlingen har jag tvingats skjuta fram ett par dagar, däremot kan jag i alla fall halvstolt säga att det inte är som att jag har slutat arbetat med den. Sista dikten är färdigskriven. Allt är satt och inlagans layout är klar. Boken kommer bli 84 sidor lång kan jag även meddela.
Det återstår bara att designa omslaget som jag vet precis hur jag vill ha det och att göra de sista redigeringarna i inlagan – samt korrläsa ett par gånger extra, speciellt de nyskrivna delarna. Får hoppas att jag inte blir blind på dem och att jag får klart det sista så snart som möjligt, ty allt för långt efter min deadline vill jag inte få iväg den i tryck.
