Finner inga ord.

Jag känner mig ond som sitter och drömmer om landet och tystnaden och ett torp eller mindre gård nära skogen … När min närmsta granne är den mest fantastiska kvinnan som finns. Jag finner inga ord som är värdiga nog att beskriva henne.

Historien börjar med att hon nämnde för säkert ett halvår sedan att hennes make också tyckte om att fotografera på den tiden när han levde. Men inget av deras barn var intresserade av de gamla kamerorna och eftersom hon sett mig gå omkring med mina gamla kameror, undrade hon om jag ville titta på dem innan hon ger bort dem till Röda Korset. I förra veckan innan påsk-ledigheten började, sade hon att hon äntligen hittat kassen uppe på vinden som allt låg i.
          Idag medan jag höll på att påta på balkongen med växterna och sedan höll på att springa skytte trafik med skräp och sådant jag skulle slänga i vår komposthög i parken, stötte jag på henne och hon frågade om jag hade tid att slänga ett öga på kamerorna. Jag svarade att jag självklart har tid med det (för kameror har man alltid tid för).
         Så nu har jag suttit hela kvällen och tittat … Och jag vill nästan gråta, de är så fina (även om något extremt dammiga). Ty hon har sagt att jag kan få det jag vill ha ifrån kassen. Kameranörden som är jag vill bara krama om alla kamerorna och säga ”välkomna till familjen”, även om jag spontant kan känna att kompaktkamerorna kanske inte är något jag skulle använda regelbundet … Så vi får se hur jag gör, hon sade att jag inte skulle stressa och fick ta den tid jag behöver för att gå igenom allt och bestämma mig.