• Byggnadsvård,  Fotografi,  Veckosummering

    I tilltagande ljus

    Tiden springer, jag har hunnit bli frisk efter influensan som jag drog på mig och vi är inne i den härliga tiden där det inte är något mellanting mellan varmt och kallt längre. Våren närmar sig, april närmar sig.
              Jag inväntar än besked från länsstyrelsen, de skulle ha gett besked för en vecka sedan. Dock har jag ännu inte hört ett ljud från deras håll och det är då ingen hemlighet att det börjar dra ihop sig till att ens få besked så jag vet om jag ens kan boka in snickare och kakelugnsmakare.

    Lilla Brumme som har varit trasig i 30 år kom på besök efter att han blivit återupplivad och bodde tillfälligt i mitt förrådshus. Det var nog första gången han fick ha tak över huvudet på minst lika många år sedan han började må dåligt. Himla trevligt att ha en liten traktor som puffar runt och hjälper att frakta ris från en punkt till en annan, må jag minsann säga.
             Dock har han flyttat hem till min bror där han bor egentligen, även om han onekligen passar allra bäst in på min lilla gårdsvy.

    Syrenen har jag fått ned i det stora hela omkring södra delen av förrådshuset, med den borta fick jag nästan en hjärtattack när jag trodde att den nedre syllen var helt förstörd. Till min stora lättnad visade det sig bara vara avrinningsbrädan som gjort sitt. Panelen är även den på sin sista vals och grundmuren behöver fyllas upp med lite nya naturstenar och bruk.
             Runtom alla hus har jag för avsikt att dränera om lite, och vissa av dem är i behov av trappor. Den nedre boden på förrådshuset har jag pusslat ihop några små bitar av sten ihop med en ifrån grundmuren som sticker ut. Och såklart måste man ha kvar den halva slipstenen som ändå inte går att använda till annat. Som jag önskar mig att den hade varit hel, jag må då önska mig en istället.

     

    Min fjärde största lycka som kommit fram i torpet, helt begravd är den än, men stormen hade blåst ned ena panelbiten och genom skåran såg jag vagnen jag alltid drömt om att ha!

    Våren är på intåg och tomten börjar på nytt komma till liv. Jag har hittills mest bara sett den på sensommaren, så jag har inte haft någon aning vad som kan dyka upp i den på våren. Jag är väldigt positivt överraskad av alla blåsippor, vitsippor, snödroppar, lammöron och krokusar. Det är bara synd att vissa av dem inte sitter i planteringsytor.
             I solnedgången passar jag på att njuta av de gyllene strålarna som låter en bada, promenerar lite. Filosoferar, planerar och tänker på allt jag har fått gjort hittills med torpet och allt som komma skall. Än är jag egentligen bara i ”tömma gården på skräp”-fasen och ta pauser för att njuta i friska luften ute i trädgården. ”Rädda byggnaderna”-fasen har ännu inte tagit sin början.

  • Fotografi

    Hemsökta dagar ock vilsna salar

    Detta med att känna sig fången … Blockerad och fast. Det är nog min vardag just nu. Det må icke vara mycket som jag har yttrat i detta hörn av mitt universum, som jag redan sagt i förgående inlägg. Kan erkänna att det har varit mycket jobbigt som snurrat kring mig på sistone. Däremot kan jag med detta inlägg delge en del fotografier som jag exponerade med nya kameran – som jag å visso har haft i lite mer än en månad nu. Det kanske inte är en markant skillnad mellan dessa och de med G16 – ty största skillnaden ligger i möjligheterna att kunna filma.

    Jag har försökt rensa ut onödiga och överflödiga ting ur mitt liv i viss mån, har dock mycket kvar att gå igenom. Kläder minst sagt.
              Spöken som varit tysta en längre tid bestämde sig för att göra sig påminda. Tydligen är han som ströp mig i höstas fortfarande här och vankar, vem han är må jag då kanske aldrig få veta.
    Jag sitter och tvivlar om jag på rätt väg vandrar, ty det gör mest bara ont på så många vis just nu. Försöker så gott det går att gulla med växterna och vänta på att lilla älsklingen ska ömsa klart. Vissa dagar vet jag varken ut eller in och vill helst inte ens stiga upp. Det känns mest som att jag står på en väg som blockerats och att jag inte direkt passar in i samhället alls.
              Kort och gott har jag nog gått lite vilse för stunden, och känner mig försvunnen.

    Diktsamlingen har jag tvingats skjuta fram ett par dagar, däremot kan jag i alla fall halvstolt säga att det inte är som att jag har slutat arbetat med den. Sista dikten är färdigskriven. Allt är satt och inlagans layout är klar. Boken kommer bli 84 sidor lång kan jag även meddela.
              Det återstår bara att designa omslaget som jag vet precis hur jag vill ha det och att göra de sista redigeringarna i inlagan – samt korrläsa ett par gånger extra, speciellt de nyskrivna delarna. Får hoppas att jag inte blir blind på dem och att jag får klart det sista så snart som möjligt, ty allt för långt efter min deadline vill jag inte få iväg den i tryck.