• Byggnadsvård,  Fotografi,  Sagostund

    Lilla uggla / Nya Seklet

    Åh vältes lille uggla,
    vet icke var du må gå.
    Ty du äro fångad i neonljus,
    brus ock ett oumbärligt sus.
    Det måtte då varo en plågo,
    grundad i att du icke hittat ut.

    Lilla uggla du gråta en gåta
    ock fråga en låga ock låta,
    medan du förtvivlat icke finna
    den vägen som du kan minna.
    Vilsen ock yr i en värld som
    denne icke styr.

    Mellan träden lilla ugglan vandra
    fram i ljuset du famla.
    Kvävd ock berövad inom mörkret
    tillsynes förlorad inom normers budord.
    Du måtte finna din väg ut.

    På gården den står än, 200 år sen,
    husen de är nya, lilla uggla du syna.
    Väleste lille ugglan, minns du oss än?
    Det är nu du funnit ditt forna hem,
    runt trädet som sjungit sin sista sång
    ock du står här än en gång.
    Ty lilla uggla, du har sannerligen kommit hem
    ock i Nya Seklet du funnit ditt ”vem”.

  • Byggnadsvård,  Fotografi

    Genom fyra milimeter.

    Oktober är min favorit månad. Det är höst, det är varma fina färger och det är tända ljusens begynnelse när vi går mot mörkare tider. Jag gillar att mysa med ljus i höstljus.
              Funderar, planerar och gör massa saker som jag tidigare aldrig gjort. Som till exempel att stapla ved i vedbon och putsa upp en gammal vedspis som sett bättre dagar. Mitt mål var aldrig att få den i nyskick, vilket kanske var bland de bästa sinneställningarna jag kunde ha – med tanke på att det var något jag aldrig gjort förut. Jag ville att den skulle minna om tider som varit, även om den skulle få ett litet ”ansiktslyft” ändå.

    Nu för tiden har jag att göra i mängder, en övervuxen trädgård som inte har älskats på ett decennium. Ett hus som varit nästintill övergivet och oälskat lika länge, som önskar sig att få både det ena och andra fixat. Slutligen ska vi inte tala om alla besök på återvinningen som jag kommer behöva genomföra på grund av att före detta ägaren samlade på mycket skräp.
              Vi har en lång väg att gå, men huset är värt det och förtjänar att få glänsa så som den gjorde i forntida dagar för 181 år sedan.

     

    Före, bortsett från att jag har borstat den redan på bilden

     

    Efter

  • Sagostund,  Sömnad, hantverk & pyssel

    Illustrationer som var och som är nu

    Att illustrera traditionellt har alltid varit en del av mitt liv. Dock var det något som hände för ca 10 år sedan och jag började sakta men säkert öka på med min digitala konst. Det var det svårt, jag hade bara en halvtrasig datormus att rita med i MS Paint och Gimp som jag på den tiden använde. Efter ett år köpte jag min första (och fortfarande enda) ritplatta, men jag tyckte den var så svår att använda att jag fortsatte mest med datormusen ändå fram till 2012. Redan då hade allt jag ritade traditionellt börjat minska, det var nästan bara på bildlektionerna och under lektionerna som jag satt och kladdade i böckerna.
             Mina skissblock, akvarellblock och canvastavlor blev ensamma och övergivna.

    Det är något sorgfyllt med det, för precis som med analog fotografering tycker jag att det är en helt annorlunda känsla med att arbeta traditionellt. Dock är det inte något som jag har insett fören nu så här på senare år. Speciellt efter att min förra dator dog och allt jag hade kvar var mina papper, pennor, akvarell och akryl-färger.
              På grund av att den dog började jag sakta men säkert gå tillbaka till så som jag hade det förr, timtal med mina pennor och färger. Det var som att börja om på nytt, för när jag var yngre tänkte jag inte på att det fanns massa tekniker och olika medium att lära sig mer om. Allt jag gjorde var mest att bara kladda – inte att utvecklas. Då det gäller sådant jag har gjort digitalt har jag ändå alltid försökt utvecklats, för jag har insett att det finns så många olika sätt att arbeta på. Så digitalt studerade jag. Traditionellt trodde jag att det inte behövdes.
             Nu förstår jag att det behövdes minst lika mycket i det traditionella – för det är så mycket som jag känner mig okej med att rita digitalt, men som jag inte har en aning om hur man gör traditionellt. Jag provar mig fram, kör lite på måfå, hoppas att det blir bra. Vänder mig till Bob Ross och tittar på hans gamla videos från ca 80-90-talet där han förklarar hur man målar ”some happy little trees”.

    Min samling med övningar och bilder som jag har gjort traditionellt det senaste året har ökat så otroligt mycket mot förr. Däremot har min samling (som nu är räddad) med digitala verk minskat otroligt mycket mot förr (kan dock erkänna att riktigt stora bilder var det ändå max en eller två som jag gjorde klart varje år förr, jag hade aldrig lagom mycket tid att syssla med stora maffiga bilder). Jag har nog totalt bara ritat 3 stycken illustrationer digitalt sedan jag köpte min nuvarande dator (som jag nu har haft i lite mer än ett år och tre månader). Alla är gjorda med datormusen bara och för en gångs skull bara i vector format i Illustrator pga att alla tre illustrationerna var till loggor. Så maffiga illustrationer är inget jag sysslar med digitalt för stunden, det verkar som att jag har börjat köra det med akryl istället.

    Dock kommer jag någon gång i framtiden åka förbi föräldrarna, sätta mig vid min gamla dator (eller låna någon av de andra datorerna) och fortsätta göra klart de illustrationerna jag höll på med när min gamla dator kraschade. För även om jag inte sysslar med så mycket digital konst just nu, vill jag ändå göra klart dem ändå, speciellt eftersom jag redan hade suttit i över 24 timmar med vissa av de bilderna.

     

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Helt orelaterade bilder till en helt orelaterad text.

    Jag sover knappt fyra timmar om nätterna, jag får knappt ned mat och magen är förstörd av stressen och oron som försäljningen av lägenheten medför. Deadlinen tickar närmre för varje sekund som passerar, får bara ondare och ondare och mår bara sämre och sämre.
              Jag vill inte något hellre än att få flytta nu, speciellt nu när det finns en plats som väntar på mig och som känns så rätt och jag äntligen funnit den platsen som jag kan kalla ”hem”. För jag har ingen plats som är ett ”hem” just nu. Lägenheten är bara ett förvar för mina saker i väntan på den riktiga platsen att kalla ”hem”. Den får mig att bara att låtsas vara inom ramarna av ett liv som en förväntas vara. Men det är inte jag och det tär och river sönder sömmarna som får själen att ömma och såren att prola öppna.

    Jag vill inte förlora platsen som jag har funnit och som jag kallar hem, bara för att en lägenhet som jag innerst inne egentligen inte ville bo i från första början inte blir såld.

    Försöker göra något vettigt ändå, lyckades halvt redigera några bilder från Wiks, dock inte mycket mer än så. Inget går för jag är tvungen att ta av glasögonen hela tiden pga att jag inte ser något genom immigt glas fyllt av vätska. Och utan de glasen som korrigerar min syn, ser jag som en nyfödd kattunge och kan göra än mindre.
              Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av, jag har nått min bristningsgräns.

  • Videoskapande

    A world of life

    Har under förmiddagen lyckats redigera ihop den lilla videon som jag filmade lite små bitar till mellan de analoga fotografierna. Det blev nog något av en liten hyllning till insekterna och deras hårda arbete för att hålla igång vår värld, trots sin lilla storlek.
              Dock har jag än långa vägar kvar att bli bättre på att filma, men det lär väl komma om jag fortsätter att öva.

  • Fotografi

    Mer 120 och fästingar

    I förra veckan satte jag i film i tre av de analoga kamerorna (bilden nedan visar dock bara Agfa och Flexora, men jag satte i film i lilla Nettax dagen efter) för att börja dra igång med någon form av natur/arkitektur bildserie med dem. Det är något spännande med 120 filmen som skiljer sig från 34mm filmen. Självklart skall det även bli otroligt spännande och se dels om Agfa och Nettax funkar, ty jag har inte provkört dem än så detta är deras jungfruturer med mig bakom reglagen. Flexora funkar prima som min första film med henne visade, så nu blir det en fortsättning att förstå sig på alla spännande reglage och inställningar.
              Med detta sagt kan man kanske förstå att det är tre rullar med 120 films bilder på ingång, varav den rullen i Flexora redan är färdig. Dock tänker jag vänta tills alla tre är färdiga innan jag lämnar in dem för framkallning (längtar fortfarande efter dagen då jag har möjlighet att ha ett eget mörkrum).

    Utöver alla turer i skogen och att betrakta fin gammal arkitektur har jag råkat ut för något som jag aldrig har råkat ut för hittills – trots att jag har spenderat de senaste tre och ett halvt åren inom fastighetsbranschen. Jag fick fästingar som bet sig fast på mig. En på benet, en på armen. Komiskt nog valde båda två vänstra sidan av kroppen. Jag är paranoid nu och tror att var enda svart fläck på golvet är en fästing.
              Jag har aldrig tagit TBE-sprutorna, detta pga min extrema fobi för sprutor och nålar (ja, jag bearbetar den fobin ganska grovt i och med att jag syr så mycket som jag gör, men jag är fortfarande lika rädd och hjärt skärrad varje gång nålen fastnar i mig även om jag kan ta i nålar utan hjärtklappning nu för tiden). Så jag hoppas verkligen att de små kräken inte hade någon sjukdom som de förde över till mig … Ty jag orkar då banne mig inte bli sjuk igen så här snart efter allt jag åkte på för några veckor sedan.

  • Sömnad, hantverk & pyssel

    Behind this soft exterior lies a warrior.

    Jag hade så mycket ylletyg i den härliga marin röda färgen kvar efter min tidigare kreation i samma tyg. Egentligen är grön och naturnära färger mina främsta val på färger när jag både gör och väljer kläder i någon butik. Dock är det något med denna marin röda som jag ändå känner mig hemma i och känner att jag passar i, trots sin totala kontrast mot naturnära färger. Jag gjorde överklänningen innan sommaren, så detta kommer ganska långt efter dess skapelse. Jag skissade upp en ny design och gjorde sedan om mitt 1300-tals mönster efter den designen. Detta var första gången som min första skiss på pappret blev exakt i slutresultatet också.
              Underklänningen är å visso den som jag sydde till min mamma förra sommaren, men jag fick låna den för att se hur det skulle se ut till denna.
              Min tanke är;
              dags att köpa samma fina linnetyg och sy en lång underklänning till mig själv också. Steg två, sy en överklänning som är historiskt korrekt till 1300-talet och inte enbart inspirerad av den eran. Jag är mer än bara en fantasi.

              En del av mig är till och med även inne på att göra vikinga kläder i framtiden också, eftersom det är ändå en ganska stor skillnad på överklänningarna de hade mot de som var mode att ha på 1300-talet.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag följer deras spår, de låter sig följas.

    Har påbörjat att skaffa mig en rutin att vara ute och promenera, samt ”rasta kamerorna”. Har filmat en hel del också. Så jag ska i dagarna försöka sätta mig och faktiskt redigera ihop både en till video i någon form av ”minnes serie” och lite andra som har mer specifika innehåll och är mer arrangerade.
              Hälsade på myror som det fanns tre enorma stackar inom en väldigt liten radie. Fotot nedan visar den största, för den var finast och jag gillade hur de hade placerat den mitt på en stig som vi människor förmodligen brukat en längre tid tills de tog över den.

    Jag har myst vid vårt lilla soldattorp här i Sävja och gullar med mitt favoritträd (Lärk) som det finns i mängder på torpets ägor. Det är trots allt en av få platser här som jag faktiskt trivs på. Jag må då säga att det är skönt att i alla fall ha en plats att kunna gå till för att få lite lugn och ro, även om man i sitt stilla sinne önskar att det var fler.
             Dock ska jag inte klaga, jag har i alla fall en plats av lugn här, det hade kunnat vara värre – jag hade kunnat ha ingen alls.

    Och jag blir alltid lika löjligt glad när man hittar vilda Mollisar, speciellt Mollis som har blommat så sött. Folk måtte då tro att jag är helt dum som faller ned på knä intill dem och fotograferar dem.

    Idag var det visning här i lägenheten, satt på vinden med lilla gubben min och var löjligt nervös (han å andra sidan var mest lugn och undrade ”Åh nej, vart är vi? Det luktar konstigt! … Åh, vad är det där? Det luktar Bella.” och ville sedan inte gå hem igen. Väl inne sedan klagade han på att det luktade främmande och han bad mig titta så våra saker var kvar). Jag försökte verkligen att inte höra hur många det var och inte höra vad de sade … Dock är det tyvärr väldigt lyhört upp till vinden, vilket inte gjorde min nervositet bättre.
              Så nu får jag spänt vänta och se hur det går. Jösses, hur ska jag klara det? Jag vet inte. Får ställa mig och måla klart en tavla tror jag, annars lär jag smälla av.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag tänker inte vara rädd.

    En smärta har nått sitt slut. Vill säga ”äntligen”, för det känns så befriande efter hur dåligt jag har mått den senaste tiden på grund av vissa nyinkomna människor i mitt liv. Nu behöver dessa inte längre vara en del av min vardag. Jag kan få andas och få börja om och leva. Jag gjorde det bästa jag kunde, tog skit jag inte borde ha tagit, var för snäll mot folk jag inte bör ha varit snäll mot. Det är många steg jag ångrar, men på samma gång ledde dessa steg mig åt rätt håll. Förhoppningsvis kommer smärtan i maggropen som daltar att släppa snart också, då kan jag verkligen få andas på riktigt igen.
              Jag är inte längre lika rädd för framtiden, visst oroar en sig över hur det blir med det financiella nu framöver. Dock är jag en extremt envis människa, jag kanske inte vet exakt vad jag tänker göra just nu. Diktsamlingen står min lista. Min avsikt att starta eget företag kommer fortskrida som planerat, ty det är fortfarande inte försenat eller förhindrat. Jag bestämde mig för att göra det till hösten, det står jag fast vid.

    I dagarna som passerat har jag gjort mycket trots de jobbiga tider och skeenden som vandrat omkring mig. Jag vill minsann inte att dåliga tider ska styra mitt liv helt och hållet, även om det är jobbigt. Därav vårdade jag de flesta av mina fina träredskap i köket förra helgen och smorde in dem.

    Jag åkte till min egna gömma i skogen och plockade blåbär och stenbär. Slängde ett öga för att se om svampen börjat titta fram ännu, dock var det bara en liten smörtopp som ensam satt och sade hej. Lingonen är inte klara ännu heller, så det får bli en runda med svamp och lingon lite senare.
              Kom fram till att färskplockade blåbär och nybakt kladdkaka gifter sig väldigt vackert ihop.

    Vandrade runt i stadskärnan lite igår eftermiddag. Tittade på omgivningarna, människorna och deras liv. Kom fram till att jag verkligen har börjat passa in där än mindre. Hade tänkt filma några av scenerna till en video jag skrev ett manuskript till tidigare i våras … Dock blev det att jag inte vågade, ty jag kände mig som att jag var på så fel plats och mindre välkommen. Därav satte jag mig på ett hörn bredvid Islands fallet och betraktade bubblor som for upp från Fyrisåns grumliga, skräpiga vatten. Såg tillbaka på människor som betraktade mig i sin stress där jag satt och fotograferade och filmade.

    Höll mig till de som är mig lite närmare likasinnade som myste runt i planteringarna bland perenner som blommade på i solljuset. Förde små lågmälda samtal med dem i storstadens trafikrus.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Sommarfaror och kontrast vanor.

    Vi ska försöka ändra på detta med en då-och-då blogg till något nytt och lite regelbundet. Dock är jag en sådan människa som kör hårt när jag blir väldigt sjuk, ja då blir jag banne mig riktigt sjuk och tar allt på en och samma gång. Har nu varit sjuk i tre veckors tid, just i detta nu är det bättre – enbart öroninflammationen kvar. Däremot har jag haft både halsinflammation, 39 graders feber, en förkylning från helvetet och nässelfeber, plus såklart öroninflammationen. Allt på en och samma gång.

    Med det sagt, är det skamset nog bara att säga som det är, diktsamlingen har stått still på grund av detta och tidsplanen brutits itu totalt. Det är inte ens stolt jag säger att några dikter har jag ändå fått ut, ty jag tror inte att det är tid nog att låta dem vara en del av det jag skapat.

    Denna veckan har jag kämpat på, även om vissa dagar inte gör mig ont – är det vad majoriteten gör. Jag vacklar än och vet att jag mest troligt står på fel väg. Funderar på utbildningar som må hända kan leda mig till rätta. Tankar om att bryta upp vardagen helt passerar även de mitt sinne allt för jämnan. Sömn har det inte varit mycket av, starka mediciner har vairt mitt förnamn och gnäll på att både det ena och andra inte gjorts … Trots att jag blev tillsagd att lämna det åt andra (och sedan blev sjuk).
              Jag tittar åt andra håll, roar mig med att städa bort sjukdommens dofter bland mina saker och har provsmakat kokkaffe för första gången i mitt liv. Var nog det bästa kaffet jag någonsin kommit i kontakt med, även om jag må behöva öva mer på det. Min blandning blev tyvärr lite svag, men då vet jag det till nästa gång.

    Jag vandrar i minnen och tänker mig att det är nog faktiskt dags att ta tag i allt som gör ont och göra något åt sakerna. Jag blir inte yngre med tiden som passerar trots allt. Har funnit en plats som jag inte ens kan förmå mig att beskriva med ord. Den känslan. Den atmosfären. Det var något bekant och kanske är det vallonblodet från tidigare generationer i mig som fann en ro där. Det är en plats jag kommer besöka tusenfalt igen, för den känslan den gav har jag aldrig upplevt någon annanstans förr och det är något jag vill känna igen och igen.