• Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Helt orelaterade bilder till en helt orelaterad text.

    Jag sover knappt fyra timmar om nätterna, jag får knappt ned mat och magen är förstörd av stressen och oron som försäljningen av lägenheten medför. Deadlinen tickar närmre för varje sekund som passerar, får bara ondare och ondare och mår bara sämre och sämre.
              Jag vill inte något hellre än att få flytta nu, speciellt nu när det finns en plats som väntar på mig och som känns så rätt och jag äntligen funnit den platsen som jag kan kalla ”hem”. För jag har ingen plats som är ett ”hem” just nu. Lägenheten är bara ett förvar för mina saker i väntan på den riktiga platsen att kalla ”hem”. Den får mig att bara att låtsas vara inom ramarna av ett liv som en förväntas vara. Men det är inte jag och det tär och river sönder sömmarna som får själen att ömma och såren att prola öppna.

    Jag vill inte förlora platsen som jag har funnit och som jag kallar hem, bara för att en lägenhet som jag innerst inne egentligen inte ville bo i från första början inte blir såld.

    Försöker göra något vettigt ändå, lyckades halvt redigera några bilder från Wiks, dock inte mycket mer än så. Inget går för jag är tvungen att ta av glasögonen hela tiden pga att jag inte ser något genom immigt glas fyllt av vätska. Och utan de glasen som korrigerar min syn, ser jag som en nyfödd kattunge och kan göra än mindre.
              Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av, jag har nått min bristningsgräns.

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Frihetspsalm

    Önskar att denna stad få fly,
    önskar att dessa väggar av betong försvann,
    önskar att jag den glittrande friheten vann.
    Vill se hur solen bland trädtopparna gry,
    vill se hur daggen droppas i värmens tilltagande hand,
    vill se ljusälvorna dansa fram i skogens strand.
    I tystnaden bli kvitt mitt inre tyngt av bly,
    i tystnaden jag omfamnar mitt minnes alm,
    i tystnaden jag sjunger min frihetspsalm.

     

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Att längta bort och drömma om minimalism med ett torp i skogen, i 120 film.

    Det är något charmigt med kvadratiska fotografier som tilltalar mig. Det var något spännande att stå med Flexora och spöka sig fram bland knappar och vred som en aldrig pillat på tidigare. Den där känslan att knäppa av kameran var ännu mer spännande, och att försöka begripa hur man skulle ställa in den var en hel vetskap. Samt att det var något helt fantastiskt spännande att se de kvadratiska negativen från 120 filmen och hela rullen i sig.
              Började provrundan på vårt lilla soldat torp här i närheten som kommunen äger. Drömde mig bort och önskade att den lilla stackars vackra byggnaden var min så jag kunde ta hand om den, eftersom kommunen långsamt låter den förfalla i sin enslighet. På söndag ska jag på visning till ett lite större torp med tillhörande soldat torp ute på landet, mitt i skogen och åkermarker. Precis så som jag alltid velat bo. Dock är den dyr, och mäklaren smsade idag för att säga att det var många intresserade … Bådar icke gott då det gäller prisklassen i förhållande till min ekonomi. För magen och hjärtat säger redan ja och utan att jag hade planerat det, så har jag redan kärat ned mig i den. Det är ett soldat torp som jag vill fortsätta vårda (den behöver renoveras ytterligare, så den inte ramlar ihop) och stora torpet är nästan klar i det stora hela. Lite småfix bara. De två små ladorna behöver också vård och jordkällaren behöver få nytt tegeltak. Ska fråga mäklaren som jag får komma på båda visningarna … För en kan se och drömma, även om drömmen inte kan uppfyllas denna gång.

    Och jag ångrar mig fortfarande att jag inte valde Månkarbo över Uppsala, att jag inte tillät mig att följa mitt hjärta när säljaren ville ha mig och inte den som hade lagt det högsta budet. För den lilla gården hade varit helt perfekt …

  • Fotografi,  Sagostund,  Tankar & Drömmar

    Att gå emot normen.

    Fram till år 2003 visste jag inte vad jag ville göra med mitt liv. När jag var ung hade jag alla avsikter att bli arkeolog, men fick höra att alla dinosaurier skulle vara uppgrävda innan jag hade utbildat mig klart. På den tiden hade jag inte fått upp ögonen för forntida kulturer – annat än Egypten. Dock var jag rädd för mumier och nöjde mig med hieroglyfer och gudarna. De ögonen har jag nu och mumier skrämmer mig inte längre. Ibland drömmer jag fortfarande om ett liv som arkeolog. Som den lydiga ungen jag var, lydde jag det de vuxna sade. Jag gav upp mitt mål om att bli arkeolog helt och hållet.
              Funderade igen, länge och väl, och kom fram till att jag skulle bli idrottslärare istället. Det var enklare och som den sportfåne jag var, kändes det passande. Efter en tid insåg jag att jag inte alls ville det, för det kändes tråkigt och inte inspirerande eller spännande alls. Plötsligt visste jag helt enkelt inte vad jag ville göra.

    Jag älskade att läsa och hade börjat skriva mycket dikter och låttexter. Så påmindes jag om J.K. Rowling och hur mycket jag ser upp till henne. Det var då det slog mig.

    ”Jag ska bli författare.”

    Det var år 2003, jag var exakt ett decennium gammal. Jag skrev mer, försökte bli bättre på grammatik som jag hade svårt för. Det var mest bara dikter om mina husdjur och ledsamma låttexter som jag skrev. Någon enstaka historia om en levande hamburgare och någon annan om en daggmask som inte hade någon vän. Trots de udda innehållen släppte jag inte mitt nya mål, trots att folk sade att det är svårt att bli författare. För i sanningens ord sade jag inte något högt i början. Det var sedan som jag började utveckla min tankegång vad gällde innehållet i historierna. Jag övade mer och mer på att beskriva och hur jag skulle skriva längre texter på ett bra sätt. Ändrade sätt igen, provade något nytt, ändrade igen på vissa saker, provade igen … Ett ändlöst övande. En övning som pågår än idag.
              Innehållet i sig hade jag efter en tid skaffat mig i överflöd och jag har alltid haft ett enormt självförtroende om den biten. Det var skriften i sig som fick mig att vackla och famla fram. Men jag visste vart jag ville och det fick mig att fortsätta. Jag lät inte hårda ord slå mig ned, jag lät inte folk som försökte ta det jag skrev bryta ned mig och få mig att sluta. För jag hade lärt mig en sak. Det är bara jag som har min röst och det är bara jag som kan mina historier så som ingen annan kan dem.

    För de är mina tankar och drömmar.

    Jag står där fast vid mitt utlåtande som jag gjorde för snart två decennier sedan. Jag har övat och övat, skrivit om och skrivit om, bearbetat djupare och djupare. Tagit till mig av respons och kritik. Jag har funnit en skriftstil som är min egna och som jag naturligt faller in i så fort jag vill skapa i ord. Jag tror lika mycket, om inte mer än förr, på mina historier och karaktärerna som gör historierna levande. Tycker de är helt fantastiska och älskar personerna som skapar historierna. Jag har byggt upp mitt självförtroende sakta då det gäller min skrift, är än inte där jag vill. Om sanningen skall fram helt och hållet så snavar jag fortfarande på ”de” och ”dem”. Är ”duktig” på att ha för långa meningar och för få kommatecken. Kör mitt eget race vid repliker och missbrukar ”mörker” och hittepåord med ”-het” i slutet. Gör egna ord som ofta går emot sig själva när jag skriver poesi. För jag är något av en poet i smyg.

    ”Jag är även en poet.”

    Min poesi är något udda. Jag skriver ologiska texter där jag leker med ord. Låtsas att jag vet hur vissa känslor känns utan att jag ens vet hur de känns. Drömmer om demoner och korta historier som jag bakar ihop i form av poesi. Har snöat in på älvor av ljus och naturlyrik. Och ord som gör ont om det som varit. Ja, jag är nog väldigt bred i mitt innehåll. Dock har alla en gemensam nämnare.

    De är inte menade att vara ensamma.

    Det är nog min poesi som är närmast klar och då det passerat år sedan jag blev antologiförfattare tillsammans med mina klasskamrater, under sena våren 2015. Så ja, jag är redan en sorts författare. En antologiförfattare har jag redan blivit. Jag har länge velat våga stå själv på egna ben, att göra något med andra är kanske en bra början. Det blir inte lika läskigt med framträdanden och man sitter i samma båt som andra. Däremot måste jag även våga sådant själv.
             Jag ville publicera något under sena 2018, men saker ändrades och alla noveller är långt ifrån klara. Poesin å visso är så gott som klar. Skall bara ändra och ta bort några som inte känns rätt och lägga in någon annan yngre som är rätt. Däremot är det resten kvar, ty jag är inte en vanlig poet. Jag går emot normen och misstänker att jag inte kommer accepteras för det. Det kanske går att förstå vart jag har för avsikt att vandra, om ni ser på denna plats i rymden som utgör internet. Man säger att bilder säger tusen ord. Och jag använder även mängder av ord i form av bokstäver till de redan sagda tusen orden som finns i bilder.
    Det är något som folk verkar ha svårt att greppa. Att jag tar den svåra vägen och har gjort valet att gå emot normen.

  • Tankar & Drömmar

    Tittar på snöblandat regn och tänker på livet.

    Vi har slitit med granar på jobbet och tände deras belysningar igår inför första advent imorgon, så jag har varit väldigt trött om kvällarna. Har övat på beskärning och pratat med ordföranden om tankar och funderingar angående föreningarna. Har insett ännu mer än förut att skumtomtar är onda och att jag måste ut i skogen och leta efter lite grenar och kvistar som jag ska göra en adventsstake av. Wille läcker fortfarande olja och det gör mig lite ledsen, för det betyder att jag kommer bli av med honom igen.
             Har varit modig och därav fått en rätsida på saker och ting, jag är egentligen ganska blyg av mig. Så nu känns vissa saker bättre här i världen, man måtte ta tag i dem så de inte går och tynger en för länge. Nu skall jag bege mig ut på balkongen en stund och starta mitt ljusrelä till ljusslingan, packa ihop mina saker och gömma undan det för vinterrusket.

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Längtan till allt

    Jag gottar mig i solljuset som skiner fram genom ett tunt molntäcke, ser frosten på trädgrenarna och andetag ångas framför människors ansikten nere på gångvägen fyra våningar ned. Tänker bege mig ut i hagen borta vid Lunsen och åka till Ulva om en stund tillsammans med AE-1, Flexora och G16. Ska börja plocka ned ljusstakar och stjärnor från vinden och köpa en presenning till möblerna på balkongen. Lite fler stearinljus behövs också här i vår fina årstid nu när jag använder mer ljus än el.
              Först ska jag bara adventsstäda klart här i vardagsrummet och köket lite snabbt, är inte mycket kvar att göra med det. Har några bananer som är påväg ut också, så jag ska ställa mig och baka innan denna kväll är slut. Blir nog både chia muffins och banankaka. Eller så kör jag en stor banansmoothie med färsk kokosnöt och färsk ingefära. Vilket som blir gött.

    Jag tänker inte influeras av denna så kallade ”Black Friday” som vi har börjat sno hit till Sverige från USA. Slängde all reklam jag fick angående ämnet utan att ens öppna den. Det enda som jag tänker köpa denna helg är sådant som jag redan vet att jag planerat att köpa en längre tid men inte fått tid till än (t.ex. en presenning och ficklampa) – det flesta är även sådant som butikerna inte ens har med i rea-priserna som tur är. Kan dock erkänna att det blev att jag köpte hem materialet till min blivande koger som jag håller på och syr, men det var bara för att jag tänkte köpa hem materialet efter löning pga att jag lade ut väldigt mycket pengar på reparationer av både kamerorna och bilarna nu i november. Hoppas bara att de inte gör så jag blir en black friday-supporter genom att lägga på rabatten på den, för de lade inte på den i utcheckningen.
              Sitter och önskar mig att jag kanske kan få träffa en speciell någon senare idag, men tänker inte hoppas för mycket på det. Så nu tänker jag inte sitta här och såsa mer, det är så himla vackert ute att jag vänder på planeringen. Springa ärendena och fotografera först, städa i eftermiddag.