Fotografi,  Sagostund,  Tankar & Drömmar

Att gå emot normen.

Fram till år 2003 visste jag inte vad jag ville göra med mitt liv. När jag var ung hade jag alla avsikter att bli arkeolog, men fick höra att alla dinosaurier skulle vara uppgrävda innan jag hade utbildat mig klart. På den tiden hade jag inte fått upp ögonen för forntida kulturer – annat än Egypten. Dock var jag rädd för mumier och nöjde mig med hieroglyfer och gudarna. De ögonen har jag nu och mumier skrämmer mig inte längre. Ibland drömmer jag fortfarande om ett liv som arkeolog. Som den lydiga ungen jag var, lydde jag det de vuxna sade. Jag gav upp mitt mål om att bli arkeolog helt och hållet.
          Funderade igen, länge och väl, och kom fram till att jag skulle bli idrottslärare istället. Det var enklare och som den sportfåne jag var, kändes det passande. Efter en tid insåg jag att jag inte alls ville det, för det kändes tråkigt och inte inspirerande eller spännande alls. Plötsligt visste jag helt enkelt inte vad jag ville göra.

Jag älskade att läsa och hade börjat skriva mycket dikter och låttexter. Så påmindes jag om J.K. Rowling och hur mycket jag ser upp till henne. Det var då det slog mig.

”Jag ska bli författare.”

Det var år 2003, jag var exakt ett decennium gammal. Jag skrev mer, försökte bli bättre på grammatik som jag hade svårt för. Det var mest bara dikter om mina husdjur och ledsamma låttexter som jag skrev. Någon enstaka historia om en levande hamburgare och någon annan om en daggmask som inte hade någon vän. Trots de udda innehållen släppte jag inte mitt nya mål, trots att folk sade att det är svårt att bli författare. För i sanningens ord sade jag inte något högt i början. Det var sedan som jag började utveckla min tankegång vad gällde innehållet i historierna. Jag övade mer och mer på att beskriva och hur jag skulle skriva längre texter på ett bra sätt. Ändrade sätt igen, provade något nytt, ändrade igen på vissa saker, provade igen … Ett ändlöst övande. En övning som pågår än idag.
          Innehållet i sig hade jag efter en tid skaffat mig i överflöd och jag har alltid haft ett enormt självförtroende om den biten. Det var skriften i sig som fick mig att vackla och famla fram. Men jag visste vart jag ville och det fick mig att fortsätta. Jag lät inte hårda ord slå mig ned, jag lät inte folk som försökte ta det jag skrev bryta ned mig och få mig att sluta. För jag hade lärt mig en sak. Det är bara jag som har min röst och det är bara jag som kan mina historier så som ingen annan kan dem.

För de är mina tankar och drömmar.

Jag står där fast vid mitt utlåtande som jag gjorde för snart två decennier sedan. Jag har övat och övat, skrivit om och skrivit om, bearbetat djupare och djupare. Tagit till mig av respons och kritik. Jag har funnit en skriftstil som är min egna och som jag naturligt faller in i så fort jag vill skapa i ord. Jag tror lika mycket, om inte mer än förr, på mina historier och karaktärerna som gör historierna levande. Tycker de är helt fantastiska och älskar personerna som skapar historierna. Jag har byggt upp mitt självförtroende sakta då det gäller min skrift, är än inte där jag vill. Om sanningen skall fram helt och hållet så snavar jag fortfarande på ”de” och ”dem”. Är ”duktig” på att ha för långa meningar och för få kommatecken. Kör mitt eget race vid repliker och missbrukar ”mörker” och hittepåord med ”-het” i slutet. Gör egna ord som ofta går emot sig själva när jag skriver poesi. För jag är något av en poet i smyg.

”Jag är även en poet.”

Min poesi är något udda. Jag skriver ologiska texter där jag leker med ord. Låtsas att jag vet hur vissa känslor känns utan att jag ens vet hur de känns. Drömmer om demoner och korta historier som jag bakar ihop i form av poesi. Har snöat in på älvor av ljus och naturlyrik. Och ord som gör ont om det som varit. Ja, jag är nog väldigt bred i mitt innehåll. Dock har alla en gemensam nämnare.

De är inte menade att vara ensamma.

Det är nog min poesi som är närmast klar och då det passerat år sedan jag blev antologiförfattare tillsammans med mina klasskamrater, under sena våren 2015. Så ja, jag är redan en sorts författare. En antologiförfattare har jag redan blivit. Jag har länge velat våga stå själv på egna ben, att göra något med andra är kanske en bra början. Det blir inte lika läskigt med framträdanden och man sitter i samma båt som andra. Däremot måste jag även våga sådant själv.
         Jag ville publicera något under sena 2018, men saker ändrades och alla noveller är långt ifrån klara. Poesin å visso är så gott som klar. Skall bara ändra och ta bort några som inte känns rätt och lägga in någon annan yngre som är rätt. Däremot är det resten kvar, ty jag är inte en vanlig poet. Jag går emot normen och misstänker att jag inte kommer accepteras för det. Det kanske går att förstå vart jag har för avsikt att vandra, om ni ser på denna plats i rymden som utgör internet. Man säger att bilder säger tusen ord. Och jag använder även mängder av ord i form av bokstäver till de redan sagda tusen orden som finns i bilder.
Det är något som folk verkar ha svårt att greppa. Att jag tar den svåra vägen och har gjort valet att gå emot normen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *