• Fotografi,  Veckosummering

    Oktober, November ock December … Ja, de sjunger en evig sång genom årens gång.

    En gång var det oktober månad, en gång var det november månad. Båda två var år tvåtusennitton. Båda två hade jag ingen tid att uppleva till fullo. Nu är det mitten på december månad tvåtusennitton. Jag har inte riktigt hunnit med att uppelva den heller till fullo. Vandrar i minnen från ljusa höstdagar, de få som fanns. Minns gråheten i november som deprimerat flöt förbi och nu längtar jag efter snön som jag tycker att vintern borde ha.
             Dagarna springer vidare och snart är det jul igen. Jag har julpyntat lite i mitt torp med ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. Försöker lösa gåtan med vilket hus jag borde ha julgranen i och samlar prisofferter på taket och skorstenen och kakelugnarna.

    Planerar julpyssel, julklappar och rotar runt bland efterlämnade saker i mitt torp. Har funnit massa skräp, men även en hel del skatter. Dragspelet som övergivet nu blivit avdammat och som ska lagas så den kan sjunga ljuvt igen, nyckelharpan som sorgset ofärdig ligger och väntar på att bli färdigbyggd i fähusets bottenvåning. Sparken och pianopallen som väntar förväntansfullt på höloftet i fähuset. Sparken som jag drömmer om att glida fram på genom snön som jag önskar mig i födelsedagspresent. Mina skidor vill jag också rasta på fältet nedanför mitt hus. Så jag önskar mig snö mer än något annat. Och såklart ska vi inte glömma den lilla fina fiolen som ensamt låg och dammade på hyllan ovanför böckerna i kammaren. Ostämd och lite misshandlad, men lika fin ändå. Jag kanske inte kan spela instrument så bra, men nog tycker jag de är vackra ändå. Precis som böcker.
             Fann en fin bok om hur Sveriges natur och djur ser ut på hösten med vackra illustrationer, den bestämde jag mig för att behålla och någonstans ska den få en alldeles egen hedersplats sedan.

    Det har inte hunnits med mycket på fritiden i form av kreativitet, på sina håll här och var. Men jag har planerat att det ska bli förändring på det. Just nu ska jag försöka få i ordning några av de sakerna, för det är dags att låta kreativiteten flöda än en gång.

  • Byggnadsvård,  Fotografi,  Sagostund

    Lilla uggla / Nya Seklet

    Åh väleste lille uggla,
    vet icke var du må gå.
    Ty du äro fångad i neonljus,
    brus ock ett oumbärligt sus.
    Det måtte då varo en plågo,
    grundad i att du icke hittat ut.

    Lilla uggla du gråta en gåta
    ock fråga en låga ock låta,
    medan du förtvivlat icke finna
    den vägen som du kan minna.
    Vilsen ock yr i en värld som
    denne icke styr.

    Mellan träden lilla ugglan vandra
    fram i ljuset du famla.
    Kvävd ock berövad inom mörkret
    tillsynes förlorad inom normers budord.
    Du måtte finna din väg ut.

    På gården den står än, 200 år sen,
    husen de är nya, lilla uggla du syna.
    Väleste lille ugglan, minns du oss än?
    Det är nu du funnit ditt forna hem,
    runt trädet som sjungit sin sista sång
    ock du står här än en gång.
    Ty lilla uggla, du har sannerligen kommit hem
    ock i Nya Seklet du funnit ditt ”vem”.

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Frihetspsalm

    Önskar att denna stad få fly,
    önskar att dessa väggar av betong försvann,
    önskar att jag den glittrande friheten vann.
    Vill se hur solen bland trädtopparna gry,
    vill se hur daggen droppas i värmens tilltagande hand,
    vill se ljusälvorna dansa fram i skogens strand.
    I tystnaden bli kvitt mitt inre tyngt av bly,
    i tystnaden jag omfamnar mitt minnes alm,
    i tystnaden jag sjunger min frihetspsalm.

     

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Att längta bort och drömma om minimalism med ett torp i skogen, i 120 film.

    Det är något charmigt med kvadratiska fotografier som tilltalar mig. Det var något spännande att stå med Flexora och spöka sig fram bland knappar och vred som en aldrig pillat på tidigare. Den där känslan att knäppa av kameran var ännu mer spännande, och att försöka begripa hur man skulle ställa in den var en hel vetskap. Samt att det var något helt fantastiskt spännande att se de kvadratiska negativen från 120 filmen och hela rullen i sig.
              Började provrundan på vårt lilla soldat torp här i närheten som kommunen äger. Drömde mig bort och önskade att den lilla stackars vackra byggnaden var min så jag kunde ta hand om den, eftersom kommunen långsamt låter den förfalla i sin enslighet. På söndag ska jag på visning till ett lite större torp med tillhörande soldat torp ute på landet, mitt i skogen och åkermarker. Precis så som jag alltid velat bo. Dock är den dyr, och mäklaren smsade idag för att säga att det var många intresserade … Bådar icke gott då det gäller prisklassen i förhållande till min ekonomi. För magen och hjärtat säger redan ja och utan att jag hade planerat det, så har jag redan kärat ned mig i den. Det är ett soldat torp som jag vill fortsätta vårda (den behöver renoveras ytterligare, så den inte ramlar ihop) och stora torpet är nästan klar i det stora hela. Lite småfix bara. De två små ladorna behöver också vård och jordkällaren behöver få nytt tegeltak. Ska fråga mäklaren som jag får komma på båda visningarna … För en kan se och drömma, även om drömmen inte kan uppfyllas denna gång.

    Och jag ångrar mig fortfarande att jag inte valde Månkarbo över Uppsala, att jag inte tillät mig att följa mitt hjärta när säljaren ville ha mig och inte den som hade lagt det högsta budet. För den lilla gården hade varit helt perfekt …

  • Fotografi,  Sagostund,  Tankar & Drömmar

    Att gå emot normen.

    Fram till år 2003 visste jag inte vad jag ville göra med mitt liv. När jag var ung hade jag alla avsikter att bli arkeolog, men fick höra att alla dinosaurier skulle vara uppgrävda innan jag hade utbildat mig klart. På den tiden hade jag inte fått upp ögonen för forntida kulturer – annat än Egypten. Dock var jag rädd för mumier och nöjde mig med hieroglyfer och gudarna. De ögonen har jag nu och mumier skrämmer mig inte längre. Ibland drömmer jag fortfarande om ett liv som arkeolog. Som den lydiga ungen jag var, lydde jag det de vuxna sade. Jag gav upp mitt mål om att bli arkeolog helt och hållet.
              Funderade igen, länge och väl, och kom fram till att jag skulle bli idrottslärare istället. Det var enklare och som den sportfåne jag var, kändes det passande. Efter en tid insåg jag att jag inte alls ville det, för det kändes tråkigt och inte inspirerande eller spännande alls. Plötsligt visste jag helt enkelt inte vad jag ville göra.

    Jag älskade att läsa och hade börjat skriva mycket dikter och låttexter. Så påmindes jag om J.K. Rowling och hur mycket jag ser upp till henne. Det var då det slog mig.

    ”Jag ska bli författare.”

    Det var år 2003, jag var exakt ett decennium gammal. Jag skrev mer, försökte bli bättre på grammatik som jag hade svårt för. Det var mest bara dikter om mina husdjur och ledsamma låttexter som jag skrev. Någon enstaka historia om en levande hamburgare och någon annan om en daggmask som inte hade någon vän. Trots de udda innehållen släppte jag inte mitt nya mål, trots att folk sade att det är svårt att bli författare. För i sanningens ord sade jag inte något högt i början. Det var sedan som jag började utveckla min tankegång vad gällde innehållet i historierna. Jag övade mer och mer på att beskriva och hur jag skulle skriva längre texter på ett bra sätt. Ändrade sätt igen, provade något nytt, ändrade igen på vissa saker, provade igen … Ett ändlöst övande. En övning som pågår än idag.
              Innehållet i sig hade jag efter en tid skaffat mig i överflöd och jag har alltid haft ett enormt självförtroende om den biten. Det var skriften i sig som fick mig att vackla och famla fram. Men jag visste vart jag ville och det fick mig att fortsätta. Jag lät inte hårda ord slå mig ned, jag lät inte folk som försökte ta det jag skrev bryta ned mig och få mig att sluta. För jag hade lärt mig en sak. Det är bara jag som har min röst och det är bara jag som kan mina historier så som ingen annan kan dem.

    För de är mina tankar och drömmar.

    Jag står där fast vid mitt utlåtande som jag gjorde för snart två decennier sedan. Jag har övat och övat, skrivit om och skrivit om, bearbetat djupare och djupare. Tagit till mig av respons och kritik. Jag har funnit en skriftstil som är min egna och som jag naturligt faller in i så fort jag vill skapa i ord. Jag tror lika mycket, om inte mer än förr, på mina historier och karaktärerna som gör historierna levande. Tycker de är helt fantastiska och älskar personerna som skapar historierna. Jag har byggt upp mitt självförtroende sakta då det gäller min skrift, är än inte där jag vill. Om sanningen skall fram helt och hållet så snavar jag fortfarande på ”de” och ”dem”. Är ”duktig” på att ha för långa meningar och för få kommatecken. Kör mitt eget race vid repliker och missbrukar ”mörker” och hittepåord med ”-het” i slutet. Gör egna ord som ofta går emot sig själva när jag skriver poesi. För jag är något av en poet i smyg.

    ”Jag är även en poet.”

    Min poesi är något udda. Jag skriver ologiska texter där jag leker med ord. Låtsas att jag vet hur vissa känslor känns utan att jag ens vet hur de känns. Drömmer om demoner och korta historier som jag bakar ihop i form av poesi. Har snöat in på älvor av ljus och naturlyrik. Och ord som gör ont om det som varit. Ja, jag är nog väldigt bred i mitt innehåll. Dock har alla en gemensam nämnare.

    De är inte menade att vara ensamma.

    Det är nog min poesi som är närmast klar och då det passerat år sedan jag blev antologiförfattare tillsammans med mina klasskamrater, under sena våren 2015. Så ja, jag är redan en sorts författare. En antologiförfattare har jag redan blivit. Jag har länge velat våga stå själv på egna ben, att göra något med andra är kanske en bra början. Det blir inte lika läskigt med framträdanden och man sitter i samma båt som andra. Däremot måste jag även våga sådant själv.
             Jag ville publicera något under sena 2018, men saker ändrades och alla noveller är långt ifrån klara. Poesin å visso är så gott som klar. Skall bara ändra och ta bort några som inte känns rätt och lägga in någon annan yngre som är rätt. Däremot är det resten kvar, ty jag är inte en vanlig poet. Jag går emot normen och misstänker att jag inte kommer accepteras för det. Det kanske går att förstå vart jag har för avsikt att vandra, om ni ser på denna plats i rymden som utgör internet. Man säger att bilder säger tusen ord. Och jag använder även mängder av ord i form av bokstäver till de redan sagda tusen orden som finns i bilder.
    Det är något som folk verkar ha svårt att greppa. Att jag tar den svåra vägen och har gjort valet att gå emot normen.