• Byggnadsvård,  Fotografi,  Videoskapande

    En gång i den icke existerande vintern …

    Även om tystnaden har ekat här, har det inte ekat i huset. Har gått igenom böcker i mängder dessa mörkrets dagar. Slängt ut sängarna som gonat ingrodd lukt av forna skeenden. Tyvärr hittar jag alltid en sak som är mer illa behandlat än den dess för innan, när hyllor och lådor sakta töms.
             Någonstans tappade jag orken att sitta inne bland dammiga böcker och behövde luft, så att elda upp ris i trädgården och att röja runt där bland löv för att se vad för perenner som kan tänkas dyka upp i vårkanten har varit det mest förekommande de senaste veckorna.

    Personalen på återvinningen har börjat känna igen mig som kommer i den varselfärgade gamla jackan med släp fyllda av skit, nästan som jag är deras stamkund. En fin barncykel från ca 1920-talet dök upp bland slyn på tomten och den skall pryda den för resten av dagarna som lilla gården är i min ägo.

    Jag inväntar fortfarande otåligt svar från Länsstyrelsen. Det ska bli intressant att se om de vill hjälpa ett stackars (före detta) övergivet stöphus som är det sista kompletta i hela Uppland. Eller om de väljer att hjälpa en välvårdad herrgård som vill förstöra sitt kulturarv genom att bygga om sina hus totalt till lägenheter för att tjäna pengar. Jag må ha två lägenheter i mitt hus som per standard för tvåfamiljshusen på 1830-talets slut, dock har jag ingen avsikt att göra någon vinst på det. Jag vill rädda mitt torp från förfallet och bevara tider svunna.

    Och jag är då verkligen inte bekväm framför kameran alls, men här kommer en video som skildrar november och december 2019. 

  • Byggnadsvård,  Fotografi

    Genom fyra milimeter.

    Oktober är min favorit månad. Det är höst, det är varma fina färger och det är tända ljusens begynnelse när vi går mot mörkare tider. Jag gillar att mysa med ljus i höstljus.
              Funderar, planerar och gör massa saker som jag tidigare aldrig gjort. Som till exempel att stapla ved i vedbon och putsa upp en gammal vedspis som sett bättre dagar. Mitt mål var aldrig att få den i nyskick, vilket kanske var bland de bästa sinneställningarna jag kunde ha – med tanke på att det var något jag aldrig gjort förut. Jag ville att den skulle minna om tider som varit, även om den skulle få ett litet ”ansiktslyft” ändå.

    Nu för tiden har jag att göra i mängder, en övervuxen trädgård som inte har älskats på ett decennium. Ett hus som varit nästintill övergivet och oälskat lika länge, som önskar sig att få både det ena och andra fixat. Slutligen ska vi inte tala om alla besök på återvinningen som jag kommer behöva genomföra på grund av att före detta ägaren samlade på mycket skräp.
              Vi har en lång väg att gå, men huset är värt det och förtjänar att få glänsa så som den gjorde i forntida dagar för 181 år sedan.

     

    Före, bortsett från att jag har borstat den redan på bilden

     

    Efter

  • Fotografi,  Veckosummering

    Sommarfaror och kontrast vanor.

    Vi ska försöka ändra på detta med en då-och-då blogg till något nytt och lite regelbundet. Dock är jag en sådan människa som kör hårt när jag blir väldigt sjuk, ja då blir jag banne mig riktigt sjuk och tar allt på en och samma gång. Har nu varit sjuk i tre veckors tid, just i detta nu är det bättre – enbart öroninflammationen kvar. Däremot har jag haft både halsinflammation, 39 graders feber, en förkylning från helvetet och nässelfeber, plus såklart öroninflammationen. Allt på en och samma gång.

    Med det sagt, är det skamset nog bara att säga som det är, diktsamlingen har stått still på grund av detta och tidsplanen brutits itu totalt. Det är inte ens stolt jag säger att några dikter har jag ändå fått ut, ty jag tror inte att det är tid nog att låta dem vara en del av det jag skapat.

    Denna veckan har jag kämpat på, även om vissa dagar inte gör mig ont – är det vad majoriteten gör. Jag vacklar än och vet att jag mest troligt står på fel väg. Funderar på utbildningar som må hända kan leda mig till rätta. Tankar om att bryta upp vardagen helt passerar även de mitt sinne allt för jämnan. Sömn har det inte varit mycket av, starka mediciner har vairt mitt förnamn och gnäll på att både det ena och andra inte gjorts … Trots att jag blev tillsagd att lämna det åt andra (och sedan blev sjuk).
              Jag tittar åt andra håll, roar mig med att städa bort sjukdommens dofter bland mina saker och har provsmakat kokkaffe för första gången i mitt liv. Var nog det bästa kaffet jag någonsin kommit i kontakt med, även om jag må behöva öva mer på det. Min blandning blev tyvärr lite svag, men då vet jag det till nästa gång.

    Jag vandrar i minnen och tänker mig att det är nog faktiskt dags att ta tag i allt som gör ont och göra något åt sakerna. Jag blir inte yngre med tiden som passerar trots allt. Har funnit en plats som jag inte ens kan förmå mig att beskriva med ord. Den känslan. Den atmosfären. Det var något bekant och kanske är det vallonblodet från tidigare generationer i mig som fann en ro där. Det är en plats jag kommer besöka tusenfalt igen, för den känslan den gav har jag aldrig upplevt någon annanstans förr och det är något jag vill känna igen och igen.

  • Fotografi

    Finner inga ord.

    Jag känner mig ond som sitter och drömmer om landet och tystnaden och ett torp eller mindre gård nära skogen … När min närmsta granne är den mest fantastiska kvinnan som finns. Jag finner inga ord som är värdiga nog att beskriva henne.

    Historien börjar med att hon nämnde för säkert ett halvår sedan att hennes make också tyckte om att fotografera på den tiden när han levde. Men inget av deras barn var intresserade av de gamla kamerorna och eftersom hon sett mig gå omkring med mina gamla kameror, undrade hon om jag ville titta på dem innan hon ger bort dem till Röda Korset. I förra veckan innan påsk-ledigheten började, sade hon att hon äntligen hittat kassen uppe på vinden som allt låg i.
              Idag medan jag höll på att påta på balkongen med växterna och sedan höll på att springa skytte trafik med skräp och sådant jag skulle slänga i vår komposthög i parken, stötte jag på henne och hon frågade om jag hade tid att slänga ett öga på kamerorna. Jag svarade att jag självklart har tid med det (för kameror har man alltid tid för).
             Så nu har jag suttit hela kvällen och tittat … Och jag vill nästan gråta, de är så fina (även om något extremt dammiga). Ty hon har sagt att jag kan få det jag vill ha ifrån kassen. Kameranörden som är jag vill bara krama om alla kamerorna och säga ”välkomna till familjen”, även om jag spontant kan känna att kompaktkamerorna kanske inte är något jag skulle använda regelbundet … Så vi får se hur jag gör, hon sade att jag inte skulle stressa och fick ta den tid jag behöver för att gå igenom allt och bestämma mig.

     

    Denna kamera har jag aldrig hört talas om företaget som tillverkat den. AB Hela-Kameror Upsala, hette företaget tydligen. Spännande ändå, och en död dammlarv i fodralet var det också.

     

    Här har vi då en Brownie, denna gång mycket äldre än mina två. Så detta är Brownie No.2A, har dock inte lyckats avgöra om det är första modellen eller om det är modell C.
    Sedan har vi de söta kompaktkamerorna. Har inte riktigt kollat upp dem ännu, men AGFAn känns som den är ifrån sent 80-tal eller tidigt 90-tal baserat på utseendet. Yashican känns väl inte så mycket äldre heller egentligen när jag betraktar den (kul att den har linsskyddet kvar).

     

    Slutligen den som jag nästan tänkte lämna tillbaka lådan som den låg i pga att det var en låda till en fontänmotor, haha. Så visade det sig vara en liten Minolta XG-1 från 1982. Vart dock lite chockad, för jag brukar alltid testa analoga systemkameror om spegeln beter sig som den ska genom att test knäppa en bild eller två utan film i kameran … Dock insåg jag att ”juste, måste dubbelkolla så det inte sitter någon gammal film i”. Tur var väl det! För räknaren står på 17. Så vidare inte min grannes make eller någon annan gör som mig för att kolla spegeln i kamerorna och har gjort detta sjutton gånger på rad (vilket jag tvivlar på), så sitter det en film i kameran just nu som är över 7 år gammal. Och den enda som förmodligen visste vad som fotograferats med den, är min grannes make som inte längre är bland oss.

     

    Stackarn verkar dock ha varit med i någon mindre olycka och fått sig en rejäl snyting …