• Veckosummering

    Vecka fyrtiosju, lite kort och en måndag som inte hör dit.

    Det är lite spännande detta med att plötsligt blogga igen, man känner lite av en anledning att dokumentera sin vardag mer i bildform då. Tyvärr kom inte mitt infall att plötsligt vilja blogga igen fören i förra veckan och jag tog tag i det hela på onsdagskvällen med att försöka förstå mig på WordPress. Så jag har inga större saker att delge från de tidiga dagarna förra veckan … Förutom att jag fick älskade Wille tillbaka på jobbet efter att de vart tvungna att lyfta ur motorn på honom pga. oljeläckage. Och min älskade 900 var på framvagnsinställning under tisdag och torsdag förra veckan också, så nu är han rak och fin i framvagnen efter en evighet.

    Kyligare väder kom ju också. I lördags dokumenterade jag faktiskt lite av det när jag besökte Ulva Kvarn. Hade totalt glömt av julmarknaden som var där under helgen. Så det var mysigt, men mycket folk … Och låt oss säga att min kära Flexora och jag stod ut för mycket i mängden, så vi flydde tillslut.


    Väl hemma igen kom föräldrarna förbi en stund, sedan efter det myste jag och Kapris med tända ljus och så städade jag så gott som hela kvällen. Han dvalar dock, så han vill sällan komma ut just nu. Han brukar mest titta ut och kolla läget.

    Söndag besökte jag min käre morbror och vi opererade min lådkamera som varken han eller jag blev klok på. I all sanning brukar företagen som tillverkar en kamera skriva sitt namn någonstans på sin skapelse, men inte denna. Den är världens mysterium. Sedan blev han impad av min lilla Nettax som inte har några som helst fel på kameran i sig, bara externa blixten är illa där ann (vilket fd ägaren inte uppgav när jag köpte den, så det kom som en stor besvikelse att den var av i sladden när jag fått hem kameran).
              Fick även med mig studioutrustning så det samlar om det! Så lycklig att jag får ärva sådant som han inte använder längre. Måste dock reparera kontakten på ena blixten som hade gått av, men det är lätt fixat. Så ja nu djävlar kan jag syssla med mer än bara ljusstudios bara jag får plats någonstans.

    Min städade hall blev väldigt ostädad av alla saker.

    Så fick jag även någon liten spännande apparat som jag tror har med film att göra, måste lösa hur den funkar, den är så frän alltså!

    Detta är då studio utrustning från 80-talet, så det är inte direkt moderna studio saker. Men vad spelar det för roll egentligen? Ingen roll alls, för gamla saker är ändå alltid bättre – därför jag föredrar gamla kameror kan påpekas.
    På kvällen städade jag ur vinden som ventilationsteknikerna smutsade ned för ca tre-fyra veckor sedan, det behövdes verkligen. Tog även ned vinterkläderna och lade upp höstkläderna och packade ned lite adventssaker.

    Idag har vi slitit oss möra på jobbet. Tre av oss som är maskinförare och har sandat hela förmiddagen för att förebygga halka. Sedan gick hela eftermiddagen åt till att sätta upp granar, och det är vi inte klara med än. När jag kom hem drog jag ihop någon kryddblandning på måfå, drog på det uppe på en hel laxsida och åt lax till middag.

    Efter middagen packade jag bara upp adventsstakarna och provkörde allt, nu står de redo inför att tändas i helgen.

    Tog en kvällsfika och har kommit fram till att skumtomtar är det värsta som finns, det går inte att sluta äta dem när man väl tagit en. Satt och lekte med det fräna film-objektet som jag fick av morbror och började bläddra i ena boken som jag fick om studio fotografering – för nu blir det till att plugga eftersom jag aldrig sysslat med sådan utrustning förut, visst kan jag ljussätta scener, men en studio är jag inte lika insatt i.

  • Videoskapande

    Vi samlar minnen

    Klippte ihop en liten video med några klipp som jag filmade under sensommaren och hösten, var ganska mysigt att syssla med den formen av redigering igen. Måste dock öva mer och jag valde att inte göra något avancerat då det gäller redigeringen. Samt att jag verkligen måste öva på att filma bättre.

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Längtan till allt

    Jag gottar mig i solljuset som skiner fram genom ett tunt molntäcke, ser frosten på trädgrenarna och andetag ångas framför människors ansikten nere på gångvägen fyra våningar ned. Tänker bege mig ut i hagen borta vid Lunsen och åka till Ulva om en stund tillsammans med AE-1, Flexora och G16. Ska börja plocka ned ljusstakar och stjärnor från vinden och köpa en presenning till möblerna på balkongen. Lite fler stearinljus behövs också här i vår fina årstid nu när jag använder mer ljus än el.
              Först ska jag bara adventsstäda klart här i vardagsrummet och köket lite snabbt, är inte mycket kvar att göra med det. Har några bananer som är påväg ut också, så jag ska ställa mig och baka innan denna kväll är slut. Blir nog både chia muffins och banankaka. Eller så kör jag en stor banansmoothie med färsk kokosnöt och färsk ingefära. Vilket som blir gött.

    Jag tänker inte influeras av denna så kallade ”Black Friday” som vi har börjat sno hit till Sverige från USA. Slängde all reklam jag fick angående ämnet utan att ens öppna den. Det enda som jag tänker köpa denna helg är sådant som jag redan vet att jag planerat att köpa en längre tid men inte fått tid till än (t.ex. en presenning och ficklampa) – det flesta är även sådant som butikerna inte ens har med i rea-priserna som tur är. Kan dock erkänna att det blev att jag köpte hem materialet till min blivande koger som jag håller på och syr, men det var bara för att jag tänkte köpa hem materialet efter löning pga att jag lade ut väldigt mycket pengar på reparationer av både kamerorna och bilarna nu i november. Hoppas bara att de inte gör så jag blir en black friday-supporter genom att lägga på rabatten på den, för de lade inte på den i utcheckningen.
              Sitter och önskar mig att jag kanske kan få träffa en speciell någon senare idag, men tänker inte hoppas för mycket på det. Så nu tänker jag inte sitta här och såsa mer, det är så himla vackert ute att jag vänder på planeringen. Springa ärendena och fotografera först, städa i eftermiddag.

  • Fotografi

    Jag tittar på minnen och önskar att inte få ondare än vad jag redan har.

    somras provkörde jag Minolta srT 101 som jag köpte på Helping Hand förra vintern. De ville ha 150 kr för den – och då hade kameran både originalväskan, ett objektiv på 50 mm och bruksanvisning med för den slanten. Var dock osäker när jag köpte den om den funkade, men tänkte att den skulle ändå vara fin som inredningsdetalj även om den inte funkade. Det blev nämligen svart efter att jag tryckte av den och man såg inget i sökaren. Inte fören man spolat fram kunde man se något igen …
              Tog med den lille till Uppsala Fotokompani för att skaffa batteri och fråga om råd vad herrarna där trodde. Vi kom fram till att kameran drar undan spegeln väldigt mycket fortare än vad den borde, så de sade att ”det finns en risk att den kanske inte hinner se det den ska exponera”. Jag valde trots osäkerheten att köra i en film i kameran och köra en hel eftermiddag ute hos min bror. Hade sådan enorm inspiration att filmen gick åt på en dag. Sedan var det med spänning som jag väntade på att den skulle bli framkallad …

    Gissa hur frälst jag blev i kameran? Det var första gången jag testade Minolta. Bilderna blev bland de skarpaste och även om ljusförhållandet som jag exponerade bilderna i var det mest optimala (lite molnigt, men soligt), så är de i särklass bland de mest lyckade bilderna hittills med mina analoga kameror. Var en bild som vart ful på hela rullen (visste det redan när jag knäppte den, då jag slant till med fokusen precis när jag knäppte av den) och de två oseriösa bilderna är tråkiga – men det är ju väntat.

              Så puss på denna lilla kamera, nu är det bara att prova den i sämre ljusförhållanden kvar och se om den funkar lika fint då också.

  • Fotografi,  Sagostund

    För alla de ord som blivit osagda, skall jag nu yttra mig ännu en gång.

    Förr i världen brukade jag blogga – som det så vackert än idag kallas. Tror det var någon gång runt 2006 ungefär, minns min gröna natur-fina blogg inne på blogg.se väl, som jag älskade det fina naturtemat. Det hela började som en dagbok, väldigt detaljerad och personlig, jag förstod nog inte riktigt vad ”blogg” innebar och att alla kunde se det jag skrev. Var insnöad i att bara de få som jag gav länken till skulle se det jag skrev … Det var inte fören jag fick en massa kommentarer från främmande människor när jag suttit och skrivit bokrecensioner som jag insåg att min väldigt personliga dagbok inte var så osynlig och personlig – att alla kunde se det jag skrev. Rädslan väcktes och jag flydde, lämnade bloggen – dock raderade jag den aldrig då jag glömde det i all hast.
              En tid senare när jag börjat intressera mig för webbdesign på planet med CSS återvände jag. Denna gång var jag medveten om att folk kanske skulle komma att se det jag skrev. Rädslan var borta och jag gjorde det för att minnas själv alla dagar i livet som var värda att minnas. Det året var 2009 och jag hade precis fått min första egna kamera istället för en moppe. Bloggen blev min utvecklings dokumentation och strävan efter att en dag jobba som fotograf. Dock fann jag mig i en svacka endast ett fåtal år senare, närmare bestämt år 2011. Jag hade ”vuxit ur” min kamera, kände prestationsångest och hade för höga krav på både mig själv och kameran. Kände ingen inspiration i allt omkring mig och kände att jag ”redan hade fotograferat allt i min närhet som var värt att fotografera”. Jag ville resa och utforska, så som Mattias Klum gjorde på den tiden och gör till viss del än idag. Fotografera hela världen.
              Det mest ironiska är dock att jag redan på den tiden hade börjat använda föräldrarnas gamla Canon EOS 700 efter att jag hade återupplivat den från de dödas rike. Jag hade även hunnit införskaffa min fina Olympus OM-2 och Olympus Trip 35 … Förmodar dock att jag kände någon form av stress och press över att alla andra som jobbade som fotografer hade de där härligt dyra proffskamerorna och att ingen någonsin skulle kunna ta mig seriöst när jag kommer med min lilla Nikon D60 och vill vara med. Flera år senare hade jag dock lärt mig att det inte är kameran som gör fotografen, även om någon med lite bättre möjligheter inte skadar när man vet vad man gör.

    Snart efter det hade jag slutat blogga, kände att en blogg inte var något värt när man inte hade några bilder att visa … Och jag hade nog även tappat bort mig själv i texten också, kan jag tänka nu när jag tittar tillbaka på det lilla som jag faktiskt skrev efter 2011. Undrar egentligen vad som hände med mig där, föll nog för grupptryck och försökte vara så som många vars bloggar jag läste tycktes vara … I processen tappade jag mitt eget jag, trots att jag trodde det jag skrev var jag. Skäms helt ärligt över vad jag inbillade mig … Pendlade mellan att skriva på svenska och engelska, hittade ingen balans alls. Jag försvann nog i mig själv och gick vilse.
              Jag började resa lite någon gång där när jag själv försvann, började fotografera stadsbilder och människor en del. Hade inget jobb efter studenten och mådde väldigt dåligt i stora lag. Ville jobba på tryckerier, med grafisk design och som fotograf – valde såklart den svåraste branschen att lyckas i. Så för att inte hamna för djupt i en depression och att hindra mig själv från att gå in i väggen började jag fokusera på att skapa när jag mådde dåligt. Jag gjorde något som heter cosplay under ett antal år, satt och sydde många gånger väldigt komplicerade utstyrslar och klädde ut mig till olika karaktärer. Det fick mig att må bra och stärkte mitt självförtroende helt enkelt. Dock fanns det alltid en röst inom mig som sade att jag hade tappat något som verkligen var jag. Det hade jag nästan tappat långt innan jag började blogga, för jag har förlorat mycket i mina dagar som inte är värt att gå in på här.


    Jag har alltid älskat naturen. När jag var liten sprang jag och sprang, bara sprang, hoppade över stock och sten, njöt i naturen och var fri. Jag var en skogsmulle. Det var den delen av mig jag förlorade med olika händelser här i livet. Min kärlek för naturen fanns alltid där, dock tappade jag den på det där intensiva-närvarande viset som den fanns för mig när jag var yngre. Med tiden gav jag upp om att någon gång få jobb inom media branschen, fick ändå alltid höra att jag inte hade lagom mycket erfarenhet och jag hade ledsnat på att vara en av arbetsförmedlingens slavar. Började plugga litteratur på en folkhögskola i Stockholm 2014. Just då var det nog verkligen det bästa valet av allt, för där och då var jag verkligen på bristningsgränsen av vad jag klarade av. För att inte säga för mycket så blev jag satt med en massa människor som inte var i förmåga att arbeta pga missbruk av olika slag – tydligen ansågs jag vara en av dem enligt arbetsförmedlingen, detta trots att mitt enda missbruk i livet är lite för mycket socker i sötsaker, kameror, böcker, växter och allergi mediciner.
              Det var ungefär här, på våren 2015 som jag faktiskt tog mig råd att köpa min Nikon D3 – trots att jag var en fattig student. Den må ha varit gammal redan då, eftersom den ändå är ifrån samma årskull som min D60, men det var för mig ändå en uppgradering som klarade av de utmaningarna som jag ville kunna syssla med. Och så här tre år senare är det enda som den har svikit mig med batterierna, de börjar bli lite dåliga och håller inte laddningen så väl som jag önskar. De laddas till och med ur när jag inte använder kameran och har dem urplockade, men jag ser det som en mindre detalj. Jag har löst det genom att planera lite bättre när jag ska fotografera.
              Jag älskade den utbildningen i alla fall, hade en sån härlig klass och jag utvecklades så himla mycket i skrivandet. Det är ingen hemlighet, men jag har inte nämnt det än, glömde av det lite grann. J.K. Rowling var min förebild inom skrivandet när jag var yngre och hon fick mig att bestämma mig när jag var elva år att ”jag ska bli författare”. Det är ett mål jag har här i livet, att bli författare. Jag är redan antologiförfattare sedan 2015 och har arbetat sedan 2007 för att nå mitt mål. I alla fall, direkt efter utbildningen fick jag jobb som trädgårdsarbetare här i Uppsala. Det är lite komiskt med det, för jag sökte bara ett jobb i all manus-stress där på vårkanten 2015 – och så helt plötsligt var jag bra nog. Kanske är en positiv inställning och att man mår hyfsat bra nyckeln till att få jobb? Eller bara att jag ville sadla om totalt och gå tillbaka till sådant som jag sommarjobbade med 2011 var något som fick mig att känna en sådan kämparglädje?
             För ja, jag insåg att jag inte ville vara instängd längre. Under utbildningen satt jag ofta ute i skogen eller på någon äng och skrev mina hemuppgifter eller texter i övrigt. Skrev mycket naturlyrik och övade på att skildra min omgivning. Visst var en kaffe på Wayne’s inne i Stockholm med klasskamraterna inte helt fel, dock slog inget tystnaden och lugnet när jag skrev utomhus. Så det var i det jag insåg ”jag vill jobba utomhus”. Därav ville jag sadla om och fick chansen till det. Vart arbetslös ett tag efter det sommarjobbet (med viss förlängning inpå tidiga hösten). Dock varade det inte länge och arbetsförmedlingen hann knappt tvinga in mig som slav någonstans innan jag hade fått säsongsjobb som fastighetsskötare igen i april 2016. Hade dock råkat in i en dålig relation där i samma veva ett par månader innan med en snubbe som alltid stressade på mig att jag var tvungen att skynda mig hem för allt han ville var att spela spel och prata på Skype hela dagarna (långdistans ja, sämsta formen av relation i min värld nu när man har erfarenhet av det). Så jag blev ganska kvävd och mådde krasst pga honom, dock räddade det nya jobbet mig och all tid som jag spenderade utomhus. Utan det hade jag nog kvävts, på riktigt.


    Pga den där dåliga relationen tappade jag allt vad gällde skapande och för en person som måste få uttrycka sig på något vis, vart det väldigt jobbigt. Jag cosplayade inte längre och slutade resa. Jag fick inte stanna som fastighetsskötare efter säsongs anställningens slut, vilket fick mig att kvävas ännu mer. Började istället med lokalvård på vikariat i ett år, och det jobbet kvävdes och var jobbigt för mig som inte ville vara inne. Dock lyckades jag bli fri tillslut från relationen i alla fall, till min stora lycka. Jag är ingen levande väckarklocka och jag må vara kvinna – men det betyder inte att jag tänker sitta hemma och laga mat när jag har saker på bilarna som behöver fixas ute i garaget. Jag har rätt att syssla med även det som anses vara mindre kvinnligt. Så då var det bara jobbsituationen kvar … Men jag härdade ut och tänkte att det är ett stort företag och de behöver fastighetsskötare snart. Plus att kollegorna var de som fick mig att vakna på morgonen.
              Jag började röra mig utåt i skogarna, längre och längre bort från storstadens brus och rus. Ville stanna längre och längre för varje gång. Mådde sämre av jobbet, speciellt efter en bilolycka i början av augusti förra året. Musklerna i nacken fick värsta smällen och att städa åtta timmar om dagen gick inte. Samma rörelser om och om igen och ingen avlastning för nacken alls. Vart rädd att jag skulle förstöra mig helt, men fortsatte ändå nöta på och blev bara mer och mer nedstämd. Märkte dock när jag hjälpte till med rensning av källargångar, snöskottning och att sköta om min brors trädgård att jag inte kände av nacken alls, att det gick bra. Och tro mig, brukar ändå jobba på väldigt länge med min brors tomt då den är väldigt stor.
              Flydde till skogen där jag satt och grät och sprang runt för att finna ett lugn. Började bege mig regelbundet till Husby-Långhundras medeltidsmarknad, för jag inte har kunnat åka till Gotlands medeltidsvecka än (men en dag så skall jag dit, det svär jag på) … Hade nämligen börjat komma tillbaka till mitt gamla jag som jag förlorade det mesta av. Med min återvunna kärlek för naturnära stunder. Och det jaget som jag en gång i tiden var har alltid älskat historia och vår kultur och gamla ting.

    Tillslut tog jag modet till mig och vettet till fånga. Jag började söka jobb på andra företag, hade gett mig fan på att jag skulle inte bli oförmögen att kunna arbeta och att jag ville må bra igen. Fortsatte att besöka skogen för att ladda batterierna och kunna stå ut. Fick tillslut napp efter bara några veckor av intensivt jobbsökande. Kom på intervju och ett par veckor senare fick jag samtalet med frågan ”Vill du jobba hos oss? Vi vill jätte gärna ha dig!”. Hela den tunga bördan lyftes från mina axlar och jag sade upp mig och kastade mig ut i ovissheten om jag har ett jobb att gå till när mitten av februari 2019 har passerat.