• Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Helt orelaterade bilder till en helt orelaterad text.

    Jag sover knappt fyra timmar om nätterna, jag får knappt ned mat och magen är förstörd av stressen och oron som försäljningen av lägenheten medför. Deadlinen tickar närmre för varje sekund som passerar, får bara ondare och ondare och mår bara sämre och sämre.
              Jag vill inte något hellre än att få flytta nu, speciellt nu när det finns en plats som väntar på mig och som känns så rätt och jag äntligen funnit den platsen som jag kan kalla ”hem”. För jag har ingen plats som är ett ”hem” just nu. Lägenheten är bara ett förvar för mina saker i väntan på den riktiga platsen att kalla ”hem”. Den får mig att bara att låtsas vara inom ramarna av ett liv som en förväntas vara. Men det är inte jag och det tär och river sönder sömmarna som får själen att ömma och såren att prola öppna.

    Jag vill inte förlora platsen som jag har funnit och som jag kallar hem, bara för att en lägenhet som jag innerst inne egentligen inte ville bo i från första början inte blir såld.

    Försöker göra något vettigt ändå, lyckades halvt redigera några bilder från Wiks, dock inte mycket mer än så. Inget går för jag är tvungen att ta av glasögonen hela tiden pga att jag inte ser något genom immigt glas fyllt av vätska. Och utan de glasen som korrigerar min syn, ser jag som en nyfödd kattunge och kan göra än mindre.
              Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av, jag har nått min bristningsgräns.

  • Fotografi

    Mer 120 och fästingar

    I förra veckan satte jag i film i tre av de analoga kamerorna (bilden nedan visar dock bara Agfa och Flexora, men jag satte i film i lilla Nettax dagen efter) för att börja dra igång med någon form av natur/arkitektur bildserie med dem. Det är något spännande med 120 filmen som skiljer sig från 34mm filmen. Självklart skall det även bli otroligt spännande och se dels om Agfa och Nettax funkar, ty jag har inte provkört dem än så detta är deras jungfruturer med mig bakom reglagen. Flexora funkar prima som min första film med henne visade, så nu blir det en fortsättning att förstå sig på alla spännande reglage och inställningar.
              Med detta sagt kan man kanske förstå att det är tre rullar med 120 films bilder på ingång, varav den rullen i Flexora redan är färdig. Dock tänker jag vänta tills alla tre är färdiga innan jag lämnar in dem för framkallning (längtar fortfarande efter dagen då jag har möjlighet att ha ett eget mörkrum).

    Utöver alla turer i skogen och att betrakta fin gammal arkitektur har jag råkat ut för något som jag aldrig har råkat ut för hittills – trots att jag har spenderat de senaste tre och ett halvt åren inom fastighetsbranschen. Jag fick fästingar som bet sig fast på mig. En på benet, en på armen. Komiskt nog valde båda två vänstra sidan av kroppen. Jag är paranoid nu och tror att var enda svart fläck på golvet är en fästing.
              Jag har aldrig tagit TBE-sprutorna, detta pga min extrema fobi för sprutor och nålar (ja, jag bearbetar den fobin ganska grovt i och med att jag syr så mycket som jag gör, men jag är fortfarande lika rädd och hjärt skärrad varje gång nålen fastnar i mig även om jag kan ta i nålar utan hjärtklappning nu för tiden). Så jag hoppas verkligen att de små kräken inte hade någon sjukdom som de förde över till mig … Ty jag orkar då banne mig inte bli sjuk igen så här snart efter allt jag åkte på för några veckor sedan.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag följer deras spår, de låter sig följas.

    Har påbörjat att skaffa mig en rutin att vara ute och promenera, samt ”rasta kamerorna”. Har filmat en hel del också. Så jag ska i dagarna försöka sätta mig och faktiskt redigera ihop både en till video i någon form av ”minnes serie” och lite andra som har mer specifika innehåll och är mer arrangerade.
              Hälsade på myror som det fanns tre enorma stackar inom en väldigt liten radie. Fotot nedan visar den största, för den var finast och jag gillade hur de hade placerat den mitt på en stig som vi människor förmodligen brukat en längre tid tills de tog över den.

    Jag har myst vid vårt lilla soldattorp här i Sävja och gullar med mitt favoritträd (Lärk) som det finns i mängder på torpets ägor. Det är trots allt en av få platser här som jag faktiskt trivs på. Jag må då säga att det är skönt att i alla fall ha en plats att kunna gå till för att få lite lugn och ro, även om man i sitt stilla sinne önskar att det var fler.
             Dock ska jag inte klaga, jag har i alla fall en plats av lugn här, det hade kunnat vara värre – jag hade kunnat ha ingen alls.

    Och jag blir alltid lika löjligt glad när man hittar vilda Mollisar, speciellt Mollis som har blommat så sött. Folk måtte då tro att jag är helt dum som faller ned på knä intill dem och fotograferar dem.

    Idag var det visning här i lägenheten, satt på vinden med lilla gubben min och var löjligt nervös (han å andra sidan var mest lugn och undrade ”Åh nej, vart är vi? Det luktar konstigt! … Åh, vad är det där? Det luktar Bella.” och ville sedan inte gå hem igen. Väl inne sedan klagade han på att det luktade främmande och han bad mig titta så våra saker var kvar). Jag försökte verkligen att inte höra hur många det var och inte höra vad de sade … Dock är det tyvärr väldigt lyhört upp till vinden, vilket inte gjorde min nervositet bättre.
              Så nu får jag spänt vänta och se hur det går. Jösses, hur ska jag klara det? Jag vet inte. Får ställa mig och måla klart en tavla tror jag, annars lär jag smälla av.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag tänker inte vara rädd.

    En smärta har nått sitt slut. Vill säga ”äntligen”, för det känns så befriande efter hur dåligt jag har mått den senaste tiden på grund av vissa nyinkomna människor i mitt liv. Nu behöver dessa inte längre vara en del av min vardag. Jag kan få andas och få börja om och leva. Jag gjorde det bästa jag kunde, tog skit jag inte borde ha tagit, var för snäll mot folk jag inte bör ha varit snäll mot. Det är många steg jag ångrar, men på samma gång ledde dessa steg mig åt rätt håll. Förhoppningsvis kommer smärtan i maggropen som daltar att släppa snart också, då kan jag verkligen få andas på riktigt igen.
              Jag är inte längre lika rädd för framtiden, visst oroar en sig över hur det blir med det financiella nu framöver. Dock är jag en extremt envis människa, jag kanske inte vet exakt vad jag tänker göra just nu. Diktsamlingen står min lista. Min avsikt att starta eget företag kommer fortskrida som planerat, ty det är fortfarande inte försenat eller förhindrat. Jag bestämde mig för att göra det till hösten, det står jag fast vid.

    I dagarna som passerat har jag gjort mycket trots de jobbiga tider och skeenden som vandrat omkring mig. Jag vill minsann inte att dåliga tider ska styra mitt liv helt och hållet, även om det är jobbigt. Därav vårdade jag de flesta av mina fina träredskap i köket förra helgen och smorde in dem.

    Jag åkte till min egna gömma i skogen och plockade blåbär och stenbär. Slängde ett öga för att se om svampen börjat titta fram ännu, dock var det bara en liten smörtopp som ensam satt och sade hej. Lingonen är inte klara ännu heller, så det får bli en runda med svamp och lingon lite senare.
              Kom fram till att färskplockade blåbär och nybakt kladdkaka gifter sig väldigt vackert ihop.

    Vandrade runt i stadskärnan lite igår eftermiddag. Tittade på omgivningarna, människorna och deras liv. Kom fram till att jag verkligen har börjat passa in där än mindre. Hade tänkt filma några av scenerna till en video jag skrev ett manuskript till tidigare i våras … Dock blev det att jag inte vågade, ty jag kände mig som att jag var på så fel plats och mindre välkommen. Därav satte jag mig på ett hörn bredvid Islands fallet och betraktade bubblor som for upp från Fyrisåns grumliga, skräpiga vatten. Såg tillbaka på människor som betraktade mig i sin stress där jag satt och fotograferade och filmade.

    Höll mig till de som är mig lite närmare likasinnade som myste runt i planteringarna bland perenner som blommade på i solljuset. Förde små lågmälda samtal med dem i storstadens trafikrus.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Sommarfaror och kontrast vanor.

    Vi ska försöka ändra på detta med en då-och-då blogg till något nytt och lite regelbundet. Dock är jag en sådan människa som kör hårt när jag blir väldigt sjuk, ja då blir jag banne mig riktigt sjuk och tar allt på en och samma gång. Har nu varit sjuk i tre veckors tid, just i detta nu är det bättre – enbart öroninflammationen kvar. Däremot har jag haft både halsinflammation, 39 graders feber, en förkylning från helvetet och nässelfeber, plus såklart öroninflammationen. Allt på en och samma gång.

    Med det sagt, är det skamset nog bara att säga som det är, diktsamlingen har stått still på grund av detta och tidsplanen brutits itu totalt. Det är inte ens stolt jag säger att några dikter har jag ändå fått ut, ty jag tror inte att det är tid nog att låta dem vara en del av det jag skapat.

    Denna veckan har jag kämpat på, även om vissa dagar inte gör mig ont – är det vad majoriteten gör. Jag vacklar än och vet att jag mest troligt står på fel väg. Funderar på utbildningar som må hända kan leda mig till rätta. Tankar om att bryta upp vardagen helt passerar även de mitt sinne allt för jämnan. Sömn har det inte varit mycket av, starka mediciner har vairt mitt förnamn och gnäll på att både det ena och andra inte gjorts … Trots att jag blev tillsagd att lämna det åt andra (och sedan blev sjuk).
              Jag tittar åt andra håll, roar mig med att städa bort sjukdommens dofter bland mina saker och har provsmakat kokkaffe för första gången i mitt liv. Var nog det bästa kaffet jag någonsin kommit i kontakt med, även om jag må behöva öva mer på det. Min blandning blev tyvärr lite svag, men då vet jag det till nästa gång.

    Jag vandrar i minnen och tänker mig att det är nog faktiskt dags att ta tag i allt som gör ont och göra något åt sakerna. Jag blir inte yngre med tiden som passerar trots allt. Har funnit en plats som jag inte ens kan förmå mig att beskriva med ord. Den känslan. Den atmosfären. Det var något bekant och kanske är det vallonblodet från tidigare generationer i mig som fann en ro där. Det är en plats jag kommer besöka tusenfalt igen, för den känslan den gav har jag aldrig upplevt någon annanstans förr och det är något jag vill känna igen och igen.

  • Fotografi

    Hemsökta dagar ock vilsna salar

    Detta med att känna sig fången … Blockerad och fast. Det är nog min vardag just nu. Det må icke vara mycket som jag har yttrat i detta hörn av mitt universum, som jag redan sagt i förgående inlägg. Kan erkänna att det har varit mycket jobbigt som snurrat kring mig på sistone. Däremot kan jag med detta inlägg delge en del fotografier som jag exponerade med nya kameran – som jag å visso har haft i lite mer än en månad nu. Det kanske inte är en markant skillnad mellan dessa och de med G16 – ty största skillnaden ligger i möjligheterna att kunna filma.

    Jag har försökt rensa ut onödiga och överflödiga ting ur mitt liv i viss mån, har dock mycket kvar att gå igenom. Kläder minst sagt.
              Spöken som varit tysta en längre tid bestämde sig för att göra sig påminda. Tydligen är han som ströp mig i höstas fortfarande här och vankar, vem han är må jag då kanske aldrig få veta.
    Jag sitter och tvivlar om jag på rätt väg vandrar, ty det gör mest bara ont på så många vis just nu. Försöker så gott det går att gulla med växterna och vänta på att lilla älsklingen ska ömsa klart. Vissa dagar vet jag varken ut eller in och vill helst inte ens stiga upp. Det känns mest som att jag står på en väg som blockerats och att jag inte direkt passar in i samhället alls.
              Kort och gott har jag nog gått lite vilse för stunden, och känner mig försvunnen.

    Diktsamlingen har jag tvingats skjuta fram ett par dagar, däremot kan jag i alla fall halvstolt säga att det inte är som att jag har slutat arbetat med den. Sista dikten är färdigskriven. Allt är satt och inlagans layout är klar. Boken kommer bli 84 sidor lång kan jag även meddela.
              Det återstår bara att designa omslaget som jag vet precis hur jag vill ha det och att göra de sista redigeringarna i inlagan – samt korrläsa ett par gånger extra, speciellt de nyskrivna delarna. Får hoppas att jag inte blir blind på dem och att jag får klart det sista så snart som möjligt, ty allt för långt efter min deadline vill jag inte få iväg den i tryck.

  • Fotografi

    My heartbeat song

     

    Tittar i ”arkiven”. Även känt som externa hårddisken. Försöker välja ut vilka fotografier jag tycker bäst om och som känns mest aktuella. Är en hel uppsjö att välja bland med minst 15000 bilder. Dock är jag kräsen, jag ser på en gång när jag inte var med i matchen eller stressad över att få till bilden innan ögonblicket försvann. Råkade hitta dessa i en mapp som jag kallade ”redigerade foton till bloggen”, dock hittade jag inte dem i något av mina tidigare inlägg här. Så må hända var dessa bland de sista fotografierna jag laddade upp på gamla skruttiga bloggen som jag hade i min ungdom.
    Bilden ovan var jag med på, minns att det var en fin sommardag som jag krälade runt på mage ute i Ulva kvarn intill bäcken. Nedan är min brors garage med tillhörande matta och spindel, en typisk ”åh gud, en cool spindel, jag vill fotografera den innan den springer iväg!” – nog sprang den allt och hafsig är förnamnet på bilden. Fast ni skulle se den här bilden inzoomad på huvudet på spindeln, att jag fick in fokusen så väl är skräckinjagande och en kan se alla ögonen stirra irriterat på kameralinsen. Minns att jag nästan vart rädd när jag skulle redigera den och insåg hur mycket mer detaljer jag såg i bilden mot vad jag sett i verkligheten.

     

    Det börjar närma sig juni. Snart är det tillbaka till medeltiden ögonblick och deadlinen för boken. Det är ännu en dikt kvar som ska knåpas ihop till del ett, dock tänker jag inte stressa. Den får falla på plats i sin egen takt.

    Utöver det har jag varit på en del husvisningar, ty jag måtte ta tag i det så hälsan kan vilja en väl någon gång i livet. Ena var världens renoverings objekt, billigt hus och fint läge bredvid en bäck, men renoveringen hade nog gått på närmare 900 000 minst. Ena var för bra för att vara sann, den var precis så som jag önskar mig att bo. Mitt i skogen, helt okej mängd mark, lagom storlek på huset, gärna en lada och något annat uthus. Den hade det och mer. Dock som med allt som sjunger min sång, sprang den iväg på över 2,265 miljoner. Inte förvånande egentligen, vackrare hus med mysigare lugn och mer rogivande energier får en leta länge efter. Så just nu kikar jag på, har en som är hyfsat okej just nu som jag fastnat för. Dock ganska stora renoverings behov på sina håll (men mindre än det huset jag nämnde först), däremot skulle en kunna få huset i sin egen smak eftersom så är fallet.

    En sak i taget där emot. Nummer ett är länkarmen på bilen som skall bytas imorgon. Nummer två och tre, sy klart nya klänningen och få klart manuset helt och korrläsa ett par gånger till.

  • Fotografi

    För de som föds på nytt

     

    Istället för att vandra på gator fyllda med folk under Valborg, väljer jag vägarna som är så folktomma som möjligt och försöker hitta någon plats med god energi här i närheten som jag kan te mig till en liten stund. Jag väljer hundgos och växtmys, väntar på att min lille pojke ska ömsa färdigt någon gång, så jag får ha honom i famnen igen.
    Har en liten vegetarisk period just nu och trixade ihop något som ändå blev ganska fint. Dock avskyr jag nog fortfarande Keso även om det gick ned och funkade fint till mina ungsrostade kikärtor, smörstekta skogs champinjoner och sötpotatis.

     

    Denna första Maj har känts som den längsta dagen någonsin. Har ritat, läst, tittat på Britan’s got talent och börjat sy en ny överklänning inspirerad av medeltiden. Dock kan jag känna att det snart är dags för mig att göra något som är estetiskt rätt och inte enbart är inspirerat av medeltiden – utan som är korrekt på alla de plan som jag kan åstadkomma det. Ty jag vill nog ändå ha en långklänning som är korrekt, även om själen känner sig som en episk skogsälva och vill gå i fräna krigar-klädsel som är smidig att röra sig i.

  • Fotografi

    Finner inga ord.

    Jag känner mig ond som sitter och drömmer om landet och tystnaden och ett torp eller mindre gård nära skogen … När min närmsta granne är den mest fantastiska kvinnan som finns. Jag finner inga ord som är värdiga nog att beskriva henne.

    Historien börjar med att hon nämnde för säkert ett halvår sedan att hennes make också tyckte om att fotografera på den tiden när han levde. Men inget av deras barn var intresserade av de gamla kamerorna och eftersom hon sett mig gå omkring med mina gamla kameror, undrade hon om jag ville titta på dem innan hon ger bort dem till Röda Korset. I förra veckan innan påsk-ledigheten började, sade hon att hon äntligen hittat kassen uppe på vinden som allt låg i.
              Idag medan jag höll på att påta på balkongen med växterna och sedan höll på att springa skytte trafik med skräp och sådant jag skulle slänga i vår komposthög i parken, stötte jag på henne och hon frågade om jag hade tid att slänga ett öga på kamerorna. Jag svarade att jag självklart har tid med det (för kameror har man alltid tid för).
             Så nu har jag suttit hela kvällen och tittat … Och jag vill nästan gråta, de är så fina (även om något extremt dammiga). Ty hon har sagt att jag kan få det jag vill ha ifrån kassen. Kameranörden som är jag vill bara krama om alla kamerorna och säga ”välkomna till familjen”, även om jag spontant kan känna att kompaktkamerorna kanske inte är något jag skulle använda regelbundet … Så vi får se hur jag gör, hon sade att jag inte skulle stressa och fick ta den tid jag behöver för att gå igenom allt och bestämma mig.

     

    Denna kamera har jag aldrig hört talas om företaget som tillverkat den. AB Hela-Kameror Upsala, hette företaget tydligen. Spännande ändå, och en död dammlarv i fodralet var det också.

     

    Här har vi då en Brownie, denna gång mycket äldre än mina två. Så detta är Brownie No.2A, har dock inte lyckats avgöra om det är första modellen eller om det är modell C.
    Sedan har vi de söta kompaktkamerorna. Har inte riktigt kollat upp dem ännu, men AGFAn känns som den är ifrån sent 80-tal eller tidigt 90-tal baserat på utseendet. Yashican känns väl inte så mycket äldre heller egentligen när jag betraktar den (kul att den har linsskyddet kvar).

     

    Slutligen den som jag nästan tänkte lämna tillbaka lådan som den låg i pga att det var en låda till en fontänmotor, haha. Så visade det sig vara en liten Minolta XG-1 från 1982. Vart dock lite chockad, för jag brukar alltid testa analoga systemkameror om spegeln beter sig som den ska genom att test knäppa en bild eller två utan film i kameran … Dock insåg jag att ”juste, måste dubbelkolla så det inte sitter någon gammal film i”. Tur var väl det! För räknaren står på 17. Så vidare inte min grannes make eller någon annan gör som mig för att kolla spegeln i kamerorna och har gjort detta sjutton gånger på rad (vilket jag tvivlar på), så sitter det en film i kameran just nu som är över 7 år gammal. Och den enda som förmodligen visste vad som fotograferats med den, är min grannes make som inte längre är bland oss.

     

    Stackarn verkar dock ha varit med i någon mindre olycka och fått sig en rejäl snyting …

     

  • Fotografi

    Så som det en gång var, kommer det aldrig att bli igen.

    Jag var effektiv förra helgen, fick många gamla att-göra-saker gjorda och helgen dess för innan stod jag mest och eldade ris ute hos min bror och låtsades att jag var med på Farmen när jag släpade stockar. Vi fick ned lite grillade biffar och det satt fint efter en dags eldande och springande fram och tillbaka.
    Här hemma har det inte hänt så mycket, jag har sakta men säkert börjat adoptera bort mina IKEA-möbler som var sådana riktiga ”panik jag ska flytta hemifrån och har inte hunnit titta efter något som verkligen är det jag vill ha, men jag måste ha något nu!” … Så då har det blivit att möblerna inte känts helt rätt. Men jag som gillar second hand och strosar i dessa butiker mer ofta än sällan, har nu snart bytt ut alla köksmöbler till second hand saker och gett bort IKEA-möblerna. Så bilden ovan visar delen av mitt kök som är möblerbar. Däri finnes nu enbart två svarta stolar, mina tre mini orchidéer och en adopterad blomma i fönstret som är från IKEA (och växterna ska såklart bo kvar). Resten är second hand, drakar från Agora Gifthouse, konstverk av olika lokala Uppländska konstnärer, kaffekanna från ICA, ljuslykta från MIO och glasflaska från Coop. Samt diverse krukor som mest är second hand, från föräldrarna eller från Bauhaus.
    Det är självklart inte att jag har något extremt emot IKEAs möbler, jag älskar att strosa runt inne i deras varuhus för att titta på inredning och deras varor (kan säga att majoriteten av mina köksredskap är från IKEA). De svarta stolarna jag har är t.ex. jätte bra och fina. Det är bara inte riktigt jag och min stil som jag har. Mina fåtöljer från IKEA är fina exempel på möbler från dem som jag älskar och de är i min stil. Samma sak gillar jag även deras hyllserier Billy och Expedit, bättre bokhyllor har jag aldrig haft.
    Har njutit av våren hela förra helgen och varit ute och gått en hel del, samt fascinerats av att min nässelblomma har börjat blomma. Trodde den inte gillade mig …
    Min älskling har börjat vakna och har avslutat sin vinterdvala, så det gör mig glad! Har varit ensamt utan honom i vintermörkret. Men nu vill han inget annat än att mysa och utforska.
    Jag har börjat ta fram möblerna på balkongen efter vintern. Är dock rädd att mina jordgubbar, alunrot, lavendel och löjtnadshjärta inte överlevde denna vintern. Eventuellt klarade nog inte lökarna till mina pärlhyacinter, stora hyacint, påskliljor och kungsängs liljor vintern heller … Vilket är sorgligt. Men min murgrönan gjorde det, så den mår i alla fall bra. Men nu är det dags att börja så nya grödor. Så jag ska åka och lämna lite saker till röda korset och sedan mysa på plantagen en stund.