• Fotografi

    Finner inga ord.

    Jag känner mig ond som sitter och drömmer om landet och tystnaden och ett torp eller mindre gård nära skogen … När min närmsta granne är den mest fantastiska kvinnan som finns. Jag finner inga ord som är värdiga nog att beskriva henne.

    Historien börjar med att hon nämnde för säkert ett halvår sedan att hennes make också tyckte om att fotografera på den tiden när han levde. Men inget av deras barn var intresserade av de gamla kamerorna och eftersom hon sett mig gå omkring med mina gamla kameror, undrade hon om jag ville titta på dem innan hon ger bort dem till Röda Korset. I förra veckan innan påsk-ledigheten började, sade hon att hon äntligen hittat kassen uppe på vinden som allt låg i.
              Idag medan jag höll på att påta på balkongen med växterna och sedan höll på att springa skytte trafik med skräp och sådant jag skulle slänga i vår komposthög i parken, stötte jag på henne och hon frågade om jag hade tid att slänga ett öga på kamerorna. Jag svarade att jag självklart har tid med det (för kameror har man alltid tid för).
             Så nu har jag suttit hela kvällen och tittat … Och jag vill nästan gråta, de är så fina (även om något extremt dammiga). Ty hon har sagt att jag kan få det jag vill ha ifrån kassen. Kameranörden som är jag vill bara krama om alla kamerorna och säga ”välkomna till familjen”, även om jag spontant kan känna att kompaktkamerorna kanske inte är något jag skulle använda regelbundet … Så vi får se hur jag gör, hon sade att jag inte skulle stressa och fick ta den tid jag behöver för att gå igenom allt och bestämma mig.

     

    Denna kamera har jag aldrig hört talas om företaget som tillverkat den. AB Hela-Kameror Upsala, hette företaget tydligen. Spännande ändå, och en död dammlarv i fodralet var det också.

     

    Här har vi då en Brownie, denna gång mycket äldre än mina två. Så detta är Brownie No.2A, har dock inte lyckats avgöra om det är första modellen eller om det är modell C.
    Sedan har vi de söta kompaktkamerorna. Har inte riktigt kollat upp dem ännu, men AGFAn känns som den är ifrån sent 80-tal eller tidigt 90-tal baserat på utseendet. Yashican känns väl inte så mycket äldre heller egentligen när jag betraktar den (kul att den har linsskyddet kvar).

     

    Slutligen den som jag nästan tänkte lämna tillbaka lådan som den låg i pga att det var en låda till en fontänmotor, haha. Så visade det sig vara en liten Minolta XG-1 från 1982. Vart dock lite chockad, för jag brukar alltid testa analoga systemkameror om spegeln beter sig som den ska genom att test knäppa en bild eller två utan film i kameran … Dock insåg jag att ”juste, måste dubbelkolla så det inte sitter någon gammal film i”. Tur var väl det! För räknaren står på 17. Så vidare inte min grannes make eller någon annan gör som mig för att kolla spegeln i kamerorna och har gjort detta sjutton gånger på rad (vilket jag tvivlar på), så sitter det en film i kameran just nu som är över 7 år gammal. Och den enda som förmodligen visste vad som fotograferats med den, är min grannes make som inte längre är bland oss.

     

    Stackarn verkar dock ha varit med i någon mindre olycka och fått sig en rejäl snyting …

     

  • Fotografi

    Så som det en gång var, kommer det aldrig att bli igen.

    Jag var effektiv förra helgen, fick många gamla att-göra-saker gjorda och helgen dess för innan stod jag mest och eldade ris ute hos min bror och låtsades att jag var med på Farmen när jag släpade stockar. Vi fick ned lite grillade biffar och det satt fint efter en dags eldande och springande fram och tillbaka.
    Här hemma har det inte hänt så mycket, jag har sakta men säkert börjat adoptera bort mina IKEA-möbler som var sådana riktiga ”panik jag ska flytta hemifrån och har inte hunnit titta efter något som verkligen är det jag vill ha, men jag måste ha något nu!” … Så då har det blivit att möblerna inte känts helt rätt. Men jag som gillar second hand och strosar i dessa butiker mer ofta än sällan, har nu snart bytt ut alla köksmöbler till second hand saker och gett bort IKEA-möblerna. Så bilden ovan visar delen av mitt kök som är möblerbar. Däri finnes nu enbart två svarta stolar, mina tre mini orchidéer och en adopterad blomma i fönstret som är från IKEA (och växterna ska såklart bo kvar). Resten är second hand, drakar från Agora Gifthouse, konstverk av olika lokala Uppländska konstnärer, kaffekanna från ICA, ljuslykta från MIO och glasflaska från Coop. Samt diverse krukor som mest är second hand, från föräldrarna eller från Bauhaus.
    Det är självklart inte att jag har något extremt emot IKEAs möbler, jag älskar att strosa runt inne i deras varuhus för att titta på inredning och deras varor (kan säga att majoriteten av mina köksredskap är från IKEA). De svarta stolarna jag har är t.ex. jätte bra och fina. Det är bara inte riktigt jag och min stil som jag har. Mina fåtöljer från IKEA är fina exempel på möbler från dem som jag älskar och de är i min stil. Samma sak gillar jag även deras hyllserier Billy och Expedit, bättre bokhyllor har jag aldrig haft.
    Har njutit av våren hela förra helgen och varit ute och gått en hel del, samt fascinerats av att min nässelblomma har börjat blomma. Trodde den inte gillade mig …
    Min älskling har börjat vakna och har avslutat sin vinterdvala, så det gör mig glad! Har varit ensamt utan honom i vintermörkret. Men nu vill han inget annat än att mysa och utforska.
    Jag har börjat ta fram möblerna på balkongen efter vintern. Är dock rädd att mina jordgubbar, alunrot, lavendel och löjtnadshjärta inte överlevde denna vintern. Eventuellt klarade nog inte lökarna till mina pärlhyacinter, stora hyacint, påskliljor och kungsängs liljor vintern heller … Vilket är sorgligt. Men min murgrönan gjorde det, så den mår i alla fall bra. Men nu är det dags att börja så nya grödor. Så jag ska åka och lämna lite saker till röda korset och sedan mysa på plantagen en stund.
  • Fotografi,  Sömnad, hantverk & pyssel

    Jag kan gå 500 mil och jag kan gå 500 mil till.

     

    Jag vandrar flera mil långa promenader när tillfället ges, för jag måtte ut och röra mig i solen som ger mig energi och glädje. Det är å visso inte samma sak att vandra omkring i stadsmiljöer som det är i skogen. Inget slår lugnet i de käraste skogarna där man slipper från trafikbrus. Sedan gör det en bara lycklig att naturen sakta har börjat vakna till liv igen efter vintervilan, hoppas på mer snö för jag hade inte fått nog av den. Dock längtar jag på samma gång till att snörvla lite grann medan naturen blommar fint omkring mig och blir mer fotogenisk. För just här i skiftet mellan vinter är ganska oinspirerande på sina vis, filmvänliga ja. Fotovänliga, inte fullt lika mycket såvidare inte solen skiner vackert.

     

    Har kluddat bilder om kvällningarna då och då och tänkt högt, men jag får se om tankarna blir av. Kanske bör öva mer med mina akvarellfärger, för de är himla mysiga, dock himla svåra för mig som alltid har varit dålig på att färglägga saker och ting.

     

    På grund av problem med magen (någon oförklarlig smärta som huggit till) har arbetet med klänningen jag knåpat med på sistone inte fortskridit som planerat. Men allt hänger ihop i ett stycke nu (dock ej med på bild). Funderar på detaljerna och om jag borde göra som jag först tänkt, eller spara lite av spetsen och sy någon kjol där de medverkar istället. Och jag har fått fatt på ett par skor som kommer passa klänningen perfekt när den är klar. De är baserade på ena modellen av skor som kvinnor hade under den Viktorianska eran och är så himla fina. Även om ett par original från 1800-talet hade vart så himla fränare att få fatt på, så lär de inte funka för mina fötter eftersom jag är väldigt bred fotad av mig. Men klampar jag runt med dessa i skogen en stund så kan de säkert se lite slitna och välanvända ut.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Vecka fem som kollapsa.

     

    Min värld kollapsar och jag kastas in i kaos. Gråter, försöker hålla ihop, försöker ta mig samman och försöker att inte ge upp. Jag gav mitt jobb mitt allt, satte alla drömmar och alla hopp där inne någonstans. Gick in med hjärta och själ i det jag gjorde, övade, försökte och kämpade. För jag vill vara bra nog och jag älskade varje dag som kom.

     

    Jag gjorde tydligen jobbet bra nog, men jag förstörde tydligen gruppen för jag har känslor och bryr mig om de omkring mig. Och man får tydligen inte ha ett privatliv utanför jobbet som inte är helt ”perfekt”, för det måste vara ”perfekt” för att man ska duga för jobbet.

    Blev tillsagd att jag slutar den 12 februari. Igår blev jag utslängd helt för jag hade svar på tal på allt de höll emot mig, på vilka grunder de slängde ut mig igår fick jag aldrig veta, lär aldrig få veta.

    Känner mig så missförstådd. Känner mig så tom. Jag vill nog inte tillbaka. Men jag vill att de ska få veta att de betedde sig fel, jag må vara känslig och det förnekar jag inte, men jag tar inte skit. Bara kritik med logiska grunder så jag kan utvecklas.

    Finns två personer som jag kommer sakna så det gör ont. Och områdena och arbetsuppgifterna.

    De är de enda två som jag vill tillbaka till.
    Det var bara dem jag skulle ha brytt mig om. De är de enda som förtjänar det.

    För i de andras ögon var jag inget som var värt något, åtminstone så känns det som. Så som de ljög, så som de snackade skit om varandra stup i kvarten och jag slog dövörat till för att slippa känna tyngden. De klagade på att de inte gillar skitsnack och ändå var det deras främsta samtalsämne, förutom när de talade om snusk och sex.
    Och jag fick inte skämta i rim om traktorerna, för det var tydligen fel. Och de alla fick säga ”ditt och mitt”, men inte jag.

    Jag var nog blind för jag trivdes med mina arbetsuppgifter så himla mycket. Att jag inte såg deras sanna jag alls …

    Mitt hjärta känns brustet, allt jag påbörjat är inte lönt och allt blev bara tusenfalt jobbigare nu. För jag kvävs i min lägenhet där jag sitter fången.

    Däremot blev jag inte skapt att ge upp, jag tänker inte acceptera deras ord ”fastighetsskötsel är du för känslig för”. Jag försöker se ett ljus som just nu inte finns. Det kommer göra ont, det kommer vara jobbigt och jag lär brista mer än en gång till. Dock tänker jag ännu ej ge upp, även om ljuset tycks ha brunnit ut.

    Jag tänker fortfarande försöka mitt bästa och försöka fortsätta kämpa på något himla vis. För min eld har ännu ej brunnit ut. Ty den söker ännu efter en annan tid.

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Frihetspsalm

    Önskar att denna stad få fly,
    önskar att dessa väggar av betong försvann,
    önskar att jag den glittrande friheten vann.
    Vill se hur solen bland trädtopparna gry,
    vill se hur daggen droppas i värmens tilltagande hand,
    vill se ljusälvorna dansa fram i skogens strand.
    I tystnaden bli kvitt mitt inre tyngt av bly,
    i tystnaden jag omfamnar mitt minnes alm,
    i tystnaden jag sjunger min frihetspsalm.

     

  • Fotografi

    Minnen

    Arbetar på jobbet, körde på beordrad övertid i fredags, fick i mig gluten än en gång och mår si sådär nu. Arbetar när jag kommer hem för att försöka färdigställa min diktsamling. Jobbar dygnet runt känns det som, ty även i sömnen verkar jag jobba på med saker som jag inte hinner med i vaket läge.
              Har haft terapi för mig själv med att strosa bland hyllraderna inne på Plantagen och att gulla med växterna här hemma. Samt att strosa runt på second hand butiker. För det är en form av terapi för mig så jag inte ska tänka för mycket på att de fortfarande kan komma och säga att jag inte får fortsätta på jobbet.

  • Fotografi

    En gång i advent

    Jag trivs i området kring Ulva kvarn, det är mysigt och har den bästa silversmedjan som jag hittills besök. Och jag älskar deras hantverks marknad som de har vid första advent, var första gången som jag besökte den dock. Köpte mig en liten skogsuggla (som jag kallar den), för ugglor är mitt andedjur. Köpte lovikkavantar till både mig och min käre mor, jag som använt mina i dessa minusgrader kan säga att jag älskar dem och de är de bästa vantarna jag ägt. Köpte en hel drös med körv till min käre far. Och fyndade en gammal fin stege i second hand butiken som de har på andra våningen inne i kvarnen.
              Ulva är nog ett av de ställena som jag besöker mest sedan jag flyttade in hit till stan. Det är den enda platsen förutom Lunsen och Hammarskog som tilltalar mig och som ändå inte är för långt bort, så det är ofta jag hamnar där när tiden för en längre tripp ut på landet inte finns.

  • Fotografi

    Nerverna vajar och tiden nalkas.

    Nu är det lite mer än en månad. För att vara exakt en månad och två dagar. Sedan får jag se om jag har något jobb att vakna till på morgonen, för det är då min sista dag på provanställningen är slut.
              Jag lullar på, försöker så gott det går att visa hur mycket jag vill vara kvar. Men tiden nalkas så jag får väl se.

    Men jag lullar på ändå, försöker så gott det går. Kör bort granar som folk dumpar omkring sig istället för att köra till miljöstationen. Ringer akut om vattenläckor i undercentraler och provar säkerhetsventiler på det grövsta. Är mycket som jag fortfarande vill lära mig och mycket som jag har hunnit lära mig på den tiden som hittills passerat. Känns dock som att tiden går emot mig i detta nu.

     

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Att längta bort och drömma om minimalism med ett torp i skogen, i 120 film.

    Det är något charmigt med kvadratiska fotografier som tilltalar mig. Det var något spännande att stå med Flexora och spöka sig fram bland knappar och vred som en aldrig pillat på tidigare. Den där känslan att knäppa av kameran var ännu mer spännande, och att försöka begripa hur man skulle ställa in den var en hel vetskap. Samt att det var något helt fantastiskt spännande att se de kvadratiska negativen från 120 filmen och hela rullen i sig.
              Började provrundan på vårt lilla soldat torp här i närheten som kommunen äger. Drömde mig bort och önskade att den lilla stackars vackra byggnaden var min så jag kunde ta hand om den, eftersom kommunen långsamt låter den förfalla i sin enslighet. På söndag ska jag på visning till ett lite större torp med tillhörande soldat torp ute på landet, mitt i skogen och åkermarker. Precis så som jag alltid velat bo. Dock är den dyr, och mäklaren smsade idag för att säga att det var många intresserade … Bådar icke gott då det gäller prisklassen i förhållande till min ekonomi. För magen och hjärtat säger redan ja och utan att jag hade planerat det, så har jag redan kärat ned mig i den. Det är ett soldat torp som jag vill fortsätta vårda (den behöver renoveras ytterligare, så den inte ramlar ihop) och stora torpet är nästan klar i det stora hela. Lite småfix bara. De två små ladorna behöver också vård och jordkällaren behöver få nytt tegeltak. Ska fråga mäklaren som jag får komma på båda visningarna … För en kan se och drömma, även om drömmen inte kan uppfyllas denna gång.

    Och jag ångrar mig fortfarande att jag inte valde Månkarbo över Uppsala, att jag inte tillät mig att följa mitt hjärta när säljaren ville ha mig och inte den som hade lagt det högsta budet. För den lilla gården hade varit helt perfekt …