Jag följer deras spår, de låter sig följas.

Har påbörjat att skaffa mig en rutin att vara ute och promenera, samt ”rasta kamerorna”. Har filmat en hel del också. Så jag ska i dagarna försöka sätta mig och faktiskt redigera ihop både en till video i någon form av ”minnes serie” och lite andra som har mer specifika innehåll och är mer arrangerade.
          Hälsade på myror som det fanns tre enorma stackar inom en väldigt liten radie. Fotot nedan visar den största, för den var finast och jag gillade hur de hade placerat den mitt på en stig som vi människor förmodligen brukat en längre tid tills de tog över den.

Jag har myst vid vårt lilla soldattorp här i Sävja och gullar med mitt favoritträd (Lärk) som det finns i mängder på torpets ägor. Det är trots allt en av få platser här som jag faktiskt trivs på. Jag må då säga att det är skönt att i alla fall ha en plats att kunna gå till för att få lite lugn och ro, även om man i sitt stilla sinne önskar att det var fler.
         Dock ska jag inte klaga, jag har i alla fall en plats av lugn här, det hade kunnat vara värre – jag hade kunnat ha ingen alls.

Och jag blir alltid lika löjligt glad när man hittar vilda Mollisar, speciellt Mollis som har blommat så sött. Folk måtte då tro att jag är helt dum som faller ned på knä intill dem och fotograferar dem.

Idag var det visning här i lägenheten, satt på vinden med lilla gubben min och var löjligt nervös (han å andra sidan var mest lugn och undrade ”Åh nej, vart är vi? Det luktar konstigt! … Åh, vad är det där? Det luktar Bella.” och ville sedan inte gå hem igen. Väl inne sedan klagade han på att det luktade främmande och han bad mig titta så våra saker var kvar). Jag försökte verkligen att inte höra hur många det var och inte höra vad de sade … Dock är det tyvärr väldigt lyhört upp till vinden, vilket inte gjorde min nervositet bättre.
          Så nu får jag spänt vänta och se hur det går. Jösses, hur ska jag klara det? Jag vet inte. Får ställa mig och måla klart en tavla tror jag, annars lär jag smälla av.