• Byggnadsvård,  Fotografi,  Veckosummering

    I tilltagande ljus

    Tiden springer, jag har hunnit bli frisk efter influensan som jag drog på mig och vi är inne i den härliga tiden där det inte är något mellanting mellan varmt och kallt längre. Våren närmar sig, april närmar sig.
              Jag inväntar än besked från länsstyrelsen, de skulle ha gett besked för en vecka sedan. Dock har jag ännu inte hört ett ljud från deras håll och det är då ingen hemlighet att det börjar dra ihop sig till att ens få besked så jag vet om jag ens kan boka in snickare och kakelugnsmakare.

    Lilla Brumme som har varit trasig i 30 år kom på besök efter att han blivit återupplivad och bodde tillfälligt i mitt förrådshus. Det var nog första gången han fick ha tak över huvudet på minst lika många år sedan han började må dåligt. Himla trevligt att ha en liten traktor som puffar runt och hjälper att frakta ris från en punkt till en annan, må jag minsann säga.
             Dock har han flyttat hem till min bror där han bor egentligen, även om han onekligen passar allra bäst in på min lilla gårdsvy.

    Syrenen har jag fått ned i det stora hela omkring södra delen av förrådshuset, med den borta fick jag nästan en hjärtattack när jag trodde att den nedre syllen var helt förstörd. Till min stora lättnad visade det sig bara vara avrinningsbrädan som gjort sitt. Panelen är även den på sin sista vals och grundmuren behöver fyllas upp med lite nya naturstenar och bruk.
             Runtom alla hus har jag för avsikt att dränera om lite, och vissa av dem är i behov av trappor. Den nedre boden på förrådshuset har jag pusslat ihop några små bitar av sten ihop med en ifrån grundmuren som sticker ut. Och såklart måste man ha kvar den halva slipstenen som ändå inte går att använda till annat. Som jag önskar mig att den hade varit hel, jag må då önska mig en istället.

     

    Min fjärde största lycka som kommit fram i torpet, helt begravd är den än, men stormen hade blåst ned ena panelbiten och genom skåran såg jag vagnen jag alltid drömt om att ha!

    Våren är på intåg och tomten börjar på nytt komma till liv. Jag har hittills mest bara sett den på sensommaren, så jag har inte haft någon aning vad som kan dyka upp i den på våren. Jag är väldigt positivt överraskad av alla blåsippor, vitsippor, snödroppar, lammöron och krokusar. Det är bara synd att vissa av dem inte sitter i planteringsytor.
             I solnedgången passar jag på att njuta av de gyllene strålarna som låter en bada, promenerar lite. Filosoferar, planerar och tänker på allt jag har fått gjort hittills med torpet och allt som komma skall. Än är jag egentligen bara i ”tömma gården på skräp”-fasen och ta pauser för att njuta i friska luften ute i trädgården. ”Rädda byggnaderna”-fasen har ännu inte tagit sin början.

  • Fotografi

    Ty jag drömde om en vintersång i ett annat tidsförlopp

    Det är som att vintern redan nått sitt slut. Blommorna blommar, fåglarna kvittrar om ljus och jag har redan börjat känna av pollen. Detta må då vara bland de kortaste vintrarna i mitt liv hittills och även den med absolut den minsta mängden snö som går att få.
             Vår kära moder jord mår verkligen inte bra, om alla ändå kunde se det någon dag.

    Har återfunnit stråken till min fina lilla fiol, har pysslat i torpet och promenerat över markerna omkring det i vinterskymnings sol. Min spark står än på höloftet och väntar på en annan dag med snö. Åh som jag än längtar efter snö, ty jag är inte redo för vår.
             Inte än, inte nu, jag ville göra så mycket mer denna vinter som tycks ha slutat för tidigt. Jag ville till dalarna och åka snöskoter. Jag drömde om att vandra i skogen i en halvmeter snö igen och dricka kokkaffe över en brassande brasa. Jag önskade mig och önskar mig fortfarande snö i present. En önskan som för alltid skall förbli.

    Jag har min diktsamling där allt är färdigskrivet, omslaget är färdigt, men jag har ännu inte valt färdigt det som är pricken över mitt ”i” … Vilket tycks ta mer tid än vad jag trott, då jag är kräsen och vet att när det väl är tryckt och gjort – ja då går det inte att få ogjort. Så vi får se vilken dag jag får det ordnat, men jag önskar att det inte tar allt för lång tid till dess.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag följer deras spår, de låter sig följas.

    Har påbörjat att skaffa mig en rutin att vara ute och promenera, samt ”rasta kamerorna”. Har filmat en hel del också. Så jag ska i dagarna försöka sätta mig och faktiskt redigera ihop både en till video i någon form av ”minnes serie” och lite andra som har mer specifika innehåll och är mer arrangerade.
              Hälsade på myror som det fanns tre enorma stackar inom en väldigt liten radie. Fotot nedan visar den största, för den var finast och jag gillade hur de hade placerat den mitt på en stig som vi människor förmodligen brukat en längre tid tills de tog över den.

    Jag har myst vid vårt lilla soldattorp här i Sävja och gullar med mitt favoritträd (Lärk) som det finns i mängder på torpets ägor. Det är trots allt en av få platser här som jag faktiskt trivs på. Jag må då säga att det är skönt att i alla fall ha en plats att kunna gå till för att få lite lugn och ro, även om man i sitt stilla sinne önskar att det var fler.
             Dock ska jag inte klaga, jag har i alla fall en plats av lugn här, det hade kunnat vara värre – jag hade kunnat ha ingen alls.

    Och jag blir alltid lika löjligt glad när man hittar vilda Mollisar, speciellt Mollis som har blommat så sött. Folk måtte då tro att jag är helt dum som faller ned på knä intill dem och fotograferar dem.

    Idag var det visning här i lägenheten, satt på vinden med lilla gubben min och var löjligt nervös (han å andra sidan var mest lugn och undrade ”Åh nej, vart är vi? Det luktar konstigt! … Åh, vad är det där? Det luktar Bella.” och ville sedan inte gå hem igen. Väl inne sedan klagade han på att det luktade främmande och han bad mig titta så våra saker var kvar). Jag försökte verkligen att inte höra hur många det var och inte höra vad de sade … Dock är det tyvärr väldigt lyhört upp till vinden, vilket inte gjorde min nervositet bättre.
              Så nu får jag spänt vänta och se hur det går. Jösses, hur ska jag klara det? Jag vet inte. Får ställa mig och måla klart en tavla tror jag, annars lär jag smälla av.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag tänker inte vara rädd.

    En smärta har nått sitt slut. Vill säga ”äntligen”, för det känns så befriande efter hur dåligt jag har mått den senaste tiden på grund av vissa nyinkomna människor i mitt liv. Nu behöver dessa inte längre vara en del av min vardag. Jag kan få andas och få börja om och leva. Jag gjorde det bästa jag kunde, tog skit jag inte borde ha tagit, var för snäll mot folk jag inte bör ha varit snäll mot. Det är många steg jag ångrar, men på samma gång ledde dessa steg mig åt rätt håll. Förhoppningsvis kommer smärtan i maggropen som daltar att släppa snart också, då kan jag verkligen få andas på riktigt igen.
              Jag är inte längre lika rädd för framtiden, visst oroar en sig över hur det blir med det financiella nu framöver. Dock är jag en extremt envis människa, jag kanske inte vet exakt vad jag tänker göra just nu. Diktsamlingen står min lista. Min avsikt att starta eget företag kommer fortskrida som planerat, ty det är fortfarande inte försenat eller förhindrat. Jag bestämde mig för att göra det till hösten, det står jag fast vid.

    I dagarna som passerat har jag gjort mycket trots de jobbiga tider och skeenden som vandrat omkring mig. Jag vill minsann inte att dåliga tider ska styra mitt liv helt och hållet, även om det är jobbigt. Därav vårdade jag de flesta av mina fina träredskap i köket förra helgen och smorde in dem.

    Jag åkte till min egna gömma i skogen och plockade blåbär och stenbär. Slängde ett öga för att se om svampen börjat titta fram ännu, dock var det bara en liten smörtopp som ensam satt och sade hej. Lingonen är inte klara ännu heller, så det får bli en runda med svamp och lingon lite senare.
              Kom fram till att färskplockade blåbär och nybakt kladdkaka gifter sig väldigt vackert ihop.

    Vandrade runt i stadskärnan lite igår eftermiddag. Tittade på omgivningarna, människorna och deras liv. Kom fram till att jag verkligen har börjat passa in där än mindre. Hade tänkt filma några av scenerna till en video jag skrev ett manuskript till tidigare i våras … Dock blev det att jag inte vågade, ty jag kände mig som att jag var på så fel plats och mindre välkommen. Därav satte jag mig på ett hörn bredvid Islands fallet och betraktade bubblor som for upp från Fyrisåns grumliga, skräpiga vatten. Såg tillbaka på människor som betraktade mig i sin stress där jag satt och fotograferade och filmade.

    Höll mig till de som är mig lite närmare likasinnade som myste runt i planteringarna bland perenner som blommade på i solljuset. Förde små lågmälda samtal med dem i storstadens trafikrus.