Jag tänker inte vara rädd.
En smärta har nått sitt slut. Vill säga ”äntligen”, för det känns så befriande efter hur dåligt jag har mått den senaste tiden på grund av vissa nyinkomna människor i mitt liv. Nu behöver dessa inte längre vara en del av min vardag. Jag kan få andas och få börja om och leva. Jag gjorde det bästa jag kunde, tog skit jag inte borde ha tagit, var för snäll mot folk jag inte bör ha varit snäll mot. Det är många steg jag ångrar, men på samma gång ledde dessa steg mig åt rätt håll. Förhoppningsvis kommer smärtan i maggropen som daltar att släppa snart också, då kan jag verkligen få andas på riktigt igen.
Jag är inte längre lika rädd för framtiden, visst oroar en sig över hur det blir med det financiella nu framöver. Dock är jag en extremt envis människa, jag kanske inte vet exakt vad jag tänker göra just nu. Diktsamlingen står min lista. Min avsikt att starta eget företag kommer fortskrida som planerat, ty det är fortfarande inte försenat eller förhindrat. Jag bestämde mig för att göra det till hösten, det står jag fast vid.
I dagarna som passerat har jag gjort mycket trots de jobbiga tider och skeenden som vandrat omkring mig. Jag vill minsann inte att dåliga tider ska styra mitt liv helt och hållet, även om det är jobbigt. Därav vårdade jag de flesta av mina fina träredskap i köket förra helgen och smorde in dem.
Jag åkte till min egna gömma i skogen och plockade blåbär och stenbär. Slängde ett öga för att se om svampen börjat titta fram ännu, dock var det bara en liten smörtopp som ensam satt och sade hej. Lingonen är inte klara ännu heller, så det får bli en runda med svamp och lingon lite senare.
Kom fram till att färskplockade blåbär och nybakt kladdkaka gifter sig väldigt vackert ihop.
Vandrade runt i stadskärnan lite igår eftermiddag. Tittade på omgivningarna, människorna och deras liv. Kom fram till att jag verkligen har börjat passa in där än mindre. Hade tänkt filma några av scenerna till en video jag skrev ett manuskript till tidigare i våras … Dock blev det att jag inte vågade, ty jag kände mig som att jag var på så fel plats och mindre välkommen. Därav satte jag mig på ett hörn bredvid Islands fallet och betraktade bubblor som for upp från Fyrisåns grumliga, skräpiga vatten. Såg tillbaka på människor som betraktade mig i sin stress där jag satt och fotograferade och filmade.
Höll mig till de som är mig lite närmare likasinnade som myste runt i planteringarna bland perenner som blommade på i solljuset. Förde små lågmälda samtal med dem i storstadens trafikrus.