• Byggnadsvård,  Fotografi,  Videoskapande

    En gång i den icke existerande vintern …

    Även om tystnaden har ekat här, har det inte ekat i huset. Har gått igenom böcker i mängder dessa mörkrets dagar. Slängt ut sängarna som gonat ingrodd lukt av forna skeenden. Tyvärr hittar jag alltid en sak som är mer illa behandlat än den dess för innan, när hyllor och lådor sakta töms.
             Någonstans tappade jag orken att sitta inne bland dammiga böcker och behövde luft, så att elda upp ris i trädgården och att röja runt där bland löv för att se vad för perenner som kan tänkas dyka upp i vårkanten har varit det mest förekommande de senaste veckorna.

    Personalen på återvinningen har börjat känna igen mig som kommer i den varselfärgade gamla jackan med släp fyllda av skit, nästan som jag är deras stamkund. En fin barncykel från ca 1920-talet dök upp bland slyn på tomten och den skall pryda den för resten av dagarna som lilla gården är i min ägo.

    Jag inväntar fortfarande otåligt svar från Länsstyrelsen. Det ska bli intressant att se om de vill hjälpa ett stackars (före detta) övergivet stöphus som är det sista kompletta i hela Uppland. Eller om de väljer att hjälpa en välvårdad herrgård som vill förstöra sitt kulturarv genom att bygga om sina hus totalt till lägenheter för att tjäna pengar. Jag må ha två lägenheter i mitt hus som per standard för tvåfamiljshusen på 1830-talets slut, dock har jag ingen avsikt att göra någon vinst på det. Jag vill rädda mitt torp från förfallet och bevara tider svunna.

    Och jag är då verkligen inte bekväm framför kameran alls, men här kommer en video som skildrar november och december 2019. 

  • Fotografi,  Veckosummering

    Oktober, November ock December … Ja, de sjunger en evig sång genom årens gång.

    En gång var det oktober månad, en gång var det november månad. Båda två var år tvåtusennitton. Båda två hade jag ingen tid att uppleva till fullo. Nu är det mitten på december månad tvåtusennitton. Jag har inte riktigt hunnit med att uppelva den heller till fullo. Vandrar i minnen från ljusa höstdagar, de få som fanns. Minns gråheten i november som deprimerat flöt förbi och nu längtar jag efter snön som jag tycker att vintern borde ha.
             Dagarna springer vidare och snart är det jul igen. Jag har julpyntat lite i mitt torp med ljusslingor, ljusstakar och stjärnor. Försöker lösa gåtan med vilket hus jag borde ha julgranen i och samlar prisofferter på taket och skorstenen och kakelugnarna.

    Planerar julpyssel, julklappar och rotar runt bland efterlämnade saker i mitt torp. Har funnit massa skräp, men även en hel del skatter. Dragspelet som övergivet nu blivit avdammat och som ska lagas så den kan sjunga ljuvt igen, nyckelharpan som sorgset ofärdig ligger och väntar på att bli färdigbyggd i fähusets bottenvåning. Sparken och pianopallen som väntar förväntansfullt på höloftet i fähuset. Sparken som jag drömmer om att glida fram på genom snön som jag önskar mig i födelsedagspresent. Mina skidor vill jag också rasta på fältet nedanför mitt hus. Så jag önskar mig snö mer än något annat. Och såklart ska vi inte glömma den lilla fina fiolen som ensamt låg och dammade på hyllan ovanför böckerna i kammaren. Ostämd och lite misshandlad, men lika fin ändå. Jag kanske inte kan spela instrument så bra, men nog tycker jag de är vackra ändå. Precis som böcker.
             Fann en fin bok om hur Sveriges natur och djur ser ut på hösten med vackra illustrationer, den bestämde jag mig för att behålla och någonstans ska den få en alldeles egen hedersplats sedan.

    Det har inte hunnits med mycket på fritiden i form av kreativitet, på sina håll här och var. Men jag har planerat att det ska bli förändring på det. Just nu ska jag försöka få i ordning några av de sakerna, för det är dags att låta kreativiteten flöda än en gång.

  • Sagostund,  Sömnad, hantverk & pyssel

    Illustrationer som var och som är nu

    Att illustrera traditionellt har alltid varit en del av mitt liv. Dock var det något som hände för ca 10 år sedan och jag började sakta men säkert öka på med min digitala konst. Det var det svårt, jag hade bara en halvtrasig datormus att rita med i MS Paint och Gimp som jag på den tiden använde. Efter ett år köpte jag min första (och fortfarande enda) ritplatta, men jag tyckte den var så svår att använda att jag fortsatte mest med datormusen ändå fram till 2012. Redan då hade allt jag ritade traditionellt börjat minska, det var nästan bara på bildlektionerna och under lektionerna som jag satt och kladdade i böckerna.
             Mina skissblock, akvarellblock och canvastavlor blev ensamma och övergivna.

    Det är något sorgfyllt med det, för precis som med analog fotografering tycker jag att det är en helt annorlunda känsla med att arbeta traditionellt. Dock är det inte något som jag har insett fören nu så här på senare år. Speciellt efter att min förra dator dog och allt jag hade kvar var mina papper, pennor, akvarell och akryl-färger.
              På grund av att den dog började jag sakta men säkert gå tillbaka till så som jag hade det förr, timtal med mina pennor och färger. Det var som att börja om på nytt, för när jag var yngre tänkte jag inte på att det fanns massa tekniker och olika medium att lära sig mer om. Allt jag gjorde var mest att bara kladda – inte att utvecklas. Då det gäller sådant jag har gjort digitalt har jag ändå alltid försökt utvecklats, för jag har insett att det finns så många olika sätt att arbeta på. Så digitalt studerade jag. Traditionellt trodde jag att det inte behövdes.
             Nu förstår jag att det behövdes minst lika mycket i det traditionella – för det är så mycket som jag känner mig okej med att rita digitalt, men som jag inte har en aning om hur man gör traditionellt. Jag provar mig fram, kör lite på måfå, hoppas att det blir bra. Vänder mig till Bob Ross och tittar på hans gamla videos från ca 80-90-talet där han förklarar hur man målar ”some happy little trees”.

    Min samling med övningar och bilder som jag har gjort traditionellt det senaste året har ökat så otroligt mycket mot förr. Däremot har min samling (som nu är räddad) med digitala verk minskat otroligt mycket mot förr (kan dock erkänna att riktigt stora bilder var det ändå max en eller två som jag gjorde klart varje år förr, jag hade aldrig lagom mycket tid att syssla med stora maffiga bilder). Jag har nog totalt bara ritat 3 stycken illustrationer digitalt sedan jag köpte min nuvarande dator (som jag nu har haft i lite mer än ett år och tre månader). Alla är gjorda med datormusen bara och för en gångs skull bara i vector format i Illustrator pga att alla tre illustrationerna var till loggor. Så maffiga illustrationer är inget jag sysslar med digitalt för stunden, det verkar som att jag har börjat köra det med akryl istället.

    Dock kommer jag någon gång i framtiden åka förbi föräldrarna, sätta mig vid min gamla dator (eller låna någon av de andra datorerna) och fortsätta göra klart de illustrationerna jag höll på med när min gamla dator kraschade. För även om jag inte sysslar med så mycket digital konst just nu, vill jag ändå göra klart dem ändå, speciellt eftersom jag redan hade suttit i över 24 timmar med vissa av de bilderna.

     

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Helt orelaterade bilder till en helt orelaterad text.

    Jag sover knappt fyra timmar om nätterna, jag får knappt ned mat och magen är förstörd av stressen och oron som försäljningen av lägenheten medför. Deadlinen tickar närmre för varje sekund som passerar, får bara ondare och ondare och mår bara sämre och sämre.
              Jag vill inte något hellre än att få flytta nu, speciellt nu när det finns en plats som väntar på mig och som känns så rätt och jag äntligen funnit den platsen som jag kan kalla ”hem”. För jag har ingen plats som är ett ”hem” just nu. Lägenheten är bara ett förvar för mina saker i väntan på den riktiga platsen att kalla ”hem”. Den får mig att bara att låtsas vara inom ramarna av ett liv som en förväntas vara. Men det är inte jag och det tär och river sönder sömmarna som får själen att ömma och såren att prola öppna.

    Jag vill inte förlora platsen som jag har funnit och som jag kallar hem, bara för att en lägenhet som jag innerst inne egentligen inte ville bo i från första början inte blir såld.

    Försöker göra något vettigt ändå, lyckades halvt redigera några bilder från Wiks, dock inte mycket mer än så. Inget går för jag är tvungen att ta av glasögonen hela tiden pga att jag inte ser något genom immigt glas fyllt av vätska. Och utan de glasen som korrigerar min syn, ser jag som en nyfödd kattunge och kan göra än mindre.
              Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av, jag har nått min bristningsgräns.

  • Videoskapande

    A world of life

    Har under förmiddagen lyckats redigera ihop den lilla videon som jag filmade lite små bitar till mellan de analoga fotografierna. Det blev nog något av en liten hyllning till insekterna och deras hårda arbete för att hålla igång vår värld, trots sin lilla storlek.
              Dock har jag än långa vägar kvar att bli bättre på att filma, men det lär väl komma om jag fortsätter att öva.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag följer deras spår, de låter sig följas.

    Har påbörjat att skaffa mig en rutin att vara ute och promenera, samt ”rasta kamerorna”. Har filmat en hel del också. Så jag ska i dagarna försöka sätta mig och faktiskt redigera ihop både en till video i någon form av ”minnes serie” och lite andra som har mer specifika innehåll och är mer arrangerade.
              Hälsade på myror som det fanns tre enorma stackar inom en väldigt liten radie. Fotot nedan visar den största, för den var finast och jag gillade hur de hade placerat den mitt på en stig som vi människor förmodligen brukat en längre tid tills de tog över den.

    Jag har myst vid vårt lilla soldattorp här i Sävja och gullar med mitt favoritträd (Lärk) som det finns i mängder på torpets ägor. Det är trots allt en av få platser här som jag faktiskt trivs på. Jag må då säga att det är skönt att i alla fall ha en plats att kunna gå till för att få lite lugn och ro, även om man i sitt stilla sinne önskar att det var fler.
             Dock ska jag inte klaga, jag har i alla fall en plats av lugn här, det hade kunnat vara värre – jag hade kunnat ha ingen alls.

    Och jag blir alltid lika löjligt glad när man hittar vilda Mollisar, speciellt Mollis som har blommat så sött. Folk måtte då tro att jag är helt dum som faller ned på knä intill dem och fotograferar dem.

    Idag var det visning här i lägenheten, satt på vinden med lilla gubben min och var löjligt nervös (han å andra sidan var mest lugn och undrade ”Åh nej, vart är vi? Det luktar konstigt! … Åh, vad är det där? Det luktar Bella.” och ville sedan inte gå hem igen. Väl inne sedan klagade han på att det luktade främmande och han bad mig titta så våra saker var kvar). Jag försökte verkligen att inte höra hur många det var och inte höra vad de sade … Dock är det tyvärr väldigt lyhört upp till vinden, vilket inte gjorde min nervositet bättre.
              Så nu får jag spänt vänta och se hur det går. Jösses, hur ska jag klara det? Jag vet inte. Får ställa mig och måla klart en tavla tror jag, annars lär jag smälla av.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Jag tänker inte vara rädd.

    En smärta har nått sitt slut. Vill säga ”äntligen”, för det känns så befriande efter hur dåligt jag har mått den senaste tiden på grund av vissa nyinkomna människor i mitt liv. Nu behöver dessa inte längre vara en del av min vardag. Jag kan få andas och få börja om och leva. Jag gjorde det bästa jag kunde, tog skit jag inte borde ha tagit, var för snäll mot folk jag inte bör ha varit snäll mot. Det är många steg jag ångrar, men på samma gång ledde dessa steg mig åt rätt håll. Förhoppningsvis kommer smärtan i maggropen som daltar att släppa snart också, då kan jag verkligen få andas på riktigt igen.
              Jag är inte längre lika rädd för framtiden, visst oroar en sig över hur det blir med det financiella nu framöver. Dock är jag en extremt envis människa, jag kanske inte vet exakt vad jag tänker göra just nu. Diktsamlingen står min lista. Min avsikt att starta eget företag kommer fortskrida som planerat, ty det är fortfarande inte försenat eller förhindrat. Jag bestämde mig för att göra det till hösten, det står jag fast vid.

    I dagarna som passerat har jag gjort mycket trots de jobbiga tider och skeenden som vandrat omkring mig. Jag vill minsann inte att dåliga tider ska styra mitt liv helt och hållet, även om det är jobbigt. Därav vårdade jag de flesta av mina fina träredskap i köket förra helgen och smorde in dem.

    Jag åkte till min egna gömma i skogen och plockade blåbär och stenbär. Slängde ett öga för att se om svampen börjat titta fram ännu, dock var det bara en liten smörtopp som ensam satt och sade hej. Lingonen är inte klara ännu heller, så det får bli en runda med svamp och lingon lite senare.
              Kom fram till att färskplockade blåbär och nybakt kladdkaka gifter sig väldigt vackert ihop.

    Vandrade runt i stadskärnan lite igår eftermiddag. Tittade på omgivningarna, människorna och deras liv. Kom fram till att jag verkligen har börjat passa in där än mindre. Hade tänkt filma några av scenerna till en video jag skrev ett manuskript till tidigare i våras … Dock blev det att jag inte vågade, ty jag kände mig som att jag var på så fel plats och mindre välkommen. Därav satte jag mig på ett hörn bredvid Islands fallet och betraktade bubblor som for upp från Fyrisåns grumliga, skräpiga vatten. Såg tillbaka på människor som betraktade mig i sin stress där jag satt och fotograferade och filmade.

    Höll mig till de som är mig lite närmare likasinnade som myste runt i planteringarna bland perenner som blommade på i solljuset. Förde små lågmälda samtal med dem i storstadens trafikrus.

  • Fotografi,  Veckosummering

    Sommarfaror och kontrast vanor.

    Vi ska försöka ändra på detta med en då-och-då blogg till något nytt och lite regelbundet. Dock är jag en sådan människa som kör hårt när jag blir väldigt sjuk, ja då blir jag banne mig riktigt sjuk och tar allt på en och samma gång. Har nu varit sjuk i tre veckors tid, just i detta nu är det bättre – enbart öroninflammationen kvar. Däremot har jag haft både halsinflammation, 39 graders feber, en förkylning från helvetet och nässelfeber, plus såklart öroninflammationen. Allt på en och samma gång.

    Med det sagt, är det skamset nog bara att säga som det är, diktsamlingen har stått still på grund av detta och tidsplanen brutits itu totalt. Det är inte ens stolt jag säger att några dikter har jag ändå fått ut, ty jag tror inte att det är tid nog att låta dem vara en del av det jag skapat.

    Denna veckan har jag kämpat på, även om vissa dagar inte gör mig ont – är det vad majoriteten gör. Jag vacklar än och vet att jag mest troligt står på fel väg. Funderar på utbildningar som må hända kan leda mig till rätta. Tankar om att bryta upp vardagen helt passerar även de mitt sinne allt för jämnan. Sömn har det inte varit mycket av, starka mediciner har vairt mitt förnamn och gnäll på att både det ena och andra inte gjorts … Trots att jag blev tillsagd att lämna det åt andra (och sedan blev sjuk).
              Jag tittar åt andra håll, roar mig med att städa bort sjukdommens dofter bland mina saker och har provsmakat kokkaffe för första gången i mitt liv. Var nog det bästa kaffet jag någonsin kommit i kontakt med, även om jag må behöva öva mer på det. Min blandning blev tyvärr lite svag, men då vet jag det till nästa gång.

    Jag vandrar i minnen och tänker mig att det är nog faktiskt dags att ta tag i allt som gör ont och göra något åt sakerna. Jag blir inte yngre med tiden som passerar trots allt. Har funnit en plats som jag inte ens kan förmå mig att beskriva med ord. Den känslan. Den atmosfären. Det var något bekant och kanske är det vallonblodet från tidigare generationer i mig som fann en ro där. Det är en plats jag kommer besöka tusenfalt igen, för den känslan den gav har jag aldrig upplevt någon annanstans förr och det är något jag vill känna igen och igen.

  • Fotografi

    Hemsökta dagar ock vilsna salar

    Detta med att känna sig fången … Blockerad och fast. Det är nog min vardag just nu. Det må icke vara mycket som jag har yttrat i detta hörn av mitt universum, som jag redan sagt i förgående inlägg. Kan erkänna att det har varit mycket jobbigt som snurrat kring mig på sistone. Däremot kan jag med detta inlägg delge en del fotografier som jag exponerade med nya kameran – som jag å visso har haft i lite mer än en månad nu. Det kanske inte är en markant skillnad mellan dessa och de med G16 – ty största skillnaden ligger i möjligheterna att kunna filma.

    Jag har försökt rensa ut onödiga och överflödiga ting ur mitt liv i viss mån, har dock mycket kvar att gå igenom. Kläder minst sagt.
              Spöken som varit tysta en längre tid bestämde sig för att göra sig påminda. Tydligen är han som ströp mig i höstas fortfarande här och vankar, vem han är må jag då kanske aldrig få veta.
    Jag sitter och tvivlar om jag på rätt väg vandrar, ty det gör mest bara ont på så många vis just nu. Försöker så gott det går att gulla med växterna och vänta på att lilla älsklingen ska ömsa klart. Vissa dagar vet jag varken ut eller in och vill helst inte ens stiga upp. Det känns mest som att jag står på en väg som blockerats och att jag inte direkt passar in i samhället alls.
              Kort och gott har jag nog gått lite vilse för stunden, och känner mig försvunnen.

    Diktsamlingen har jag tvingats skjuta fram ett par dagar, däremot kan jag i alla fall halvstolt säga att det inte är som att jag har slutat arbetat med den. Sista dikten är färdigskriven. Allt är satt och inlagans layout är klar. Boken kommer bli 84 sidor lång kan jag även meddela.
              Det återstår bara att designa omslaget som jag vet precis hur jag vill ha det och att göra de sista redigeringarna i inlagan – samt korrläsa ett par gånger extra, speciellt de nyskrivna delarna. Får hoppas att jag inte blir blind på dem och att jag får klart det sista så snart som möjligt, ty allt för långt efter min deadline vill jag inte få iväg den i tryck.