• Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Frihetspsalm

    Önskar att denna stad få fly,
    önskar att dessa väggar av betong försvann,
    önskar att jag den glittrande friheten vann.
    Vill se hur solen bland trädtopparna gry,
    vill se hur daggen droppas i värmens tilltagande hand,
    vill se ljusälvorna dansa fram i skogens strand.
    I tystnaden bli kvitt mitt inre tyngt av bly,
    i tystnaden jag omfamnar mitt minnes alm,
    i tystnaden jag sjunger min frihetspsalm.

     

  • Fotografi

    Minnen

    Arbetar på jobbet, körde på beordrad övertid i fredags, fick i mig gluten än en gång och mår si sådär nu. Arbetar när jag kommer hem för att försöka färdigställa min diktsamling. Jobbar dygnet runt känns det som, ty även i sömnen verkar jag jobba på med saker som jag inte hinner med i vaket läge.
              Har haft terapi för mig själv med att strosa bland hyllraderna inne på Plantagen och att gulla med växterna här hemma. Samt att strosa runt på second hand butiker. För det är en form av terapi för mig så jag inte ska tänka för mycket på att de fortfarande kan komma och säga att jag inte får fortsätta på jobbet.

  • Fotografi

    En gång i advent

    Jag trivs i området kring Ulva kvarn, det är mysigt och har den bästa silversmedjan som jag hittills besök. Och jag älskar deras hantverks marknad som de har vid första advent, var första gången som jag besökte den dock. Köpte mig en liten skogsuggla (som jag kallar den), för ugglor är mitt andedjur. Köpte lovikkavantar till både mig och min käre mor, jag som använt mina i dessa minusgrader kan säga att jag älskar dem och de är de bästa vantarna jag ägt. Köpte en hel drös med körv till min käre far. Och fyndade en gammal fin stege i second hand butiken som de har på andra våningen inne i kvarnen.
              Ulva är nog ett av de ställena som jag besöker mest sedan jag flyttade in hit till stan. Det är den enda platsen förutom Lunsen och Hammarskog som tilltalar mig och som ändå inte är för långt bort, så det är ofta jag hamnar där när tiden för en längre tripp ut på landet inte finns.

  • Fotografi

    Nerverna vajar och tiden nalkas.

    Nu är det lite mer än en månad. För att vara exakt en månad och två dagar. Sedan får jag se om jag har något jobb att vakna till på morgonen, för det är då min sista dag på provanställningen är slut.
              Jag lullar på, försöker så gott det går att visa hur mycket jag vill vara kvar. Men tiden nalkas så jag får väl se.

    Men jag lullar på ändå, försöker så gott det går. Kör bort granar som folk dumpar omkring sig istället för att köra till miljöstationen. Ringer akut om vattenläckor i undercentraler och provar säkerhetsventiler på det grövsta. Är mycket som jag fortfarande vill lära mig och mycket som jag har hunnit lära mig på den tiden som hittills passerat. Känns dock som att tiden går emot mig i detta nu.

     

  • Fotografi,  Tankar & Drömmar

    Att längta bort och drömma om minimalism med ett torp i skogen, i 120 film.

    Det är något charmigt med kvadratiska fotografier som tilltalar mig. Det var något spännande att stå med Flexora och spöka sig fram bland knappar och vred som en aldrig pillat på tidigare. Den där känslan att knäppa av kameran var ännu mer spännande, och att försöka begripa hur man skulle ställa in den var en hel vetskap. Samt att det var något helt fantastiskt spännande att se de kvadratiska negativen från 120 filmen och hela rullen i sig.
              Började provrundan på vårt lilla soldat torp här i närheten som kommunen äger. Drömde mig bort och önskade att den lilla stackars vackra byggnaden var min så jag kunde ta hand om den, eftersom kommunen långsamt låter den förfalla i sin enslighet. På söndag ska jag på visning till ett lite större torp med tillhörande soldat torp ute på landet, mitt i skogen och åkermarker. Precis så som jag alltid velat bo. Dock är den dyr, och mäklaren smsade idag för att säga att det var många intresserade … Bådar icke gott då det gäller prisklassen i förhållande till min ekonomi. För magen och hjärtat säger redan ja och utan att jag hade planerat det, så har jag redan kärat ned mig i den. Det är ett soldat torp som jag vill fortsätta vårda (den behöver renoveras ytterligare, så den inte ramlar ihop) och stora torpet är nästan klar i det stora hela. Lite småfix bara. De två små ladorna behöver också vård och jordkällaren behöver få nytt tegeltak. Ska fråga mäklaren som jag får komma på båda visningarna … För en kan se och drömma, även om drömmen inte kan uppfyllas denna gång.

    Och jag ångrar mig fortfarande att jag inte valde Månkarbo över Uppsala, att jag inte tillät mig att följa mitt hjärta när säljaren ville ha mig och inte den som hade lagt det högsta budet. För den lilla gården hade varit helt perfekt …

  • Fotografi,  Sagostund,  Tankar & Drömmar

    Att gå emot normen.

    Fram till år 2003 visste jag inte vad jag ville göra med mitt liv. När jag var ung hade jag alla avsikter att bli arkeolog, men fick höra att alla dinosaurier skulle vara uppgrävda innan jag hade utbildat mig klart. På den tiden hade jag inte fått upp ögonen för forntida kulturer – annat än Egypten. Dock var jag rädd för mumier och nöjde mig med hieroglyfer och gudarna. De ögonen har jag nu och mumier skrämmer mig inte längre. Ibland drömmer jag fortfarande om ett liv som arkeolog. Som den lydiga ungen jag var, lydde jag det de vuxna sade. Jag gav upp mitt mål om att bli arkeolog helt och hållet.
              Funderade igen, länge och väl, och kom fram till att jag skulle bli idrottslärare istället. Det var enklare och som den sportfåne jag var, kändes det passande. Efter en tid insåg jag att jag inte alls ville det, för det kändes tråkigt och inte inspirerande eller spännande alls. Plötsligt visste jag helt enkelt inte vad jag ville göra.

    Jag älskade att läsa och hade börjat skriva mycket dikter och låttexter. Så påmindes jag om J.K. Rowling och hur mycket jag ser upp till henne. Det var då det slog mig.

    ”Jag ska bli författare.”

    Det var år 2003, jag var exakt ett decennium gammal. Jag skrev mer, försökte bli bättre på grammatik som jag hade svårt för. Det var mest bara dikter om mina husdjur och ledsamma låttexter som jag skrev. Någon enstaka historia om en levande hamburgare och någon annan om en daggmask som inte hade någon vän. Trots de udda innehållen släppte jag inte mitt nya mål, trots att folk sade att det är svårt att bli författare. För i sanningens ord sade jag inte något högt i början. Det var sedan som jag började utveckla min tankegång vad gällde innehållet i historierna. Jag övade mer och mer på att beskriva och hur jag skulle skriva längre texter på ett bra sätt. Ändrade sätt igen, provade något nytt, ändrade igen på vissa saker, provade igen … Ett ändlöst övande. En övning som pågår än idag.
              Innehållet i sig hade jag efter en tid skaffat mig i överflöd och jag har alltid haft ett enormt självförtroende om den biten. Det var skriften i sig som fick mig att vackla och famla fram. Men jag visste vart jag ville och det fick mig att fortsätta. Jag lät inte hårda ord slå mig ned, jag lät inte folk som försökte ta det jag skrev bryta ned mig och få mig att sluta. För jag hade lärt mig en sak. Det är bara jag som har min röst och det är bara jag som kan mina historier så som ingen annan kan dem.

    För de är mina tankar och drömmar.

    Jag står där fast vid mitt utlåtande som jag gjorde för snart två decennier sedan. Jag har övat och övat, skrivit om och skrivit om, bearbetat djupare och djupare. Tagit till mig av respons och kritik. Jag har funnit en skriftstil som är min egna och som jag naturligt faller in i så fort jag vill skapa i ord. Jag tror lika mycket, om inte mer än förr, på mina historier och karaktärerna som gör historierna levande. Tycker de är helt fantastiska och älskar personerna som skapar historierna. Jag har byggt upp mitt självförtroende sakta då det gäller min skrift, är än inte där jag vill. Om sanningen skall fram helt och hållet så snavar jag fortfarande på ”de” och ”dem”. Är ”duktig” på att ha för långa meningar och för få kommatecken. Kör mitt eget race vid repliker och missbrukar ”mörker” och hittepåord med ”-het” i slutet. Gör egna ord som ofta går emot sig själva när jag skriver poesi. För jag är något av en poet i smyg.

    ”Jag är även en poet.”

    Min poesi är något udda. Jag skriver ologiska texter där jag leker med ord. Låtsas att jag vet hur vissa känslor känns utan att jag ens vet hur de känns. Drömmer om demoner och korta historier som jag bakar ihop i form av poesi. Har snöat in på älvor av ljus och naturlyrik. Och ord som gör ont om det som varit. Ja, jag är nog väldigt bred i mitt innehåll. Dock har alla en gemensam nämnare.

    De är inte menade att vara ensamma.

    Det är nog min poesi som är närmast klar och då det passerat år sedan jag blev antologiförfattare tillsammans med mina klasskamrater, under sena våren 2015. Så ja, jag är redan en sorts författare. En antologiförfattare har jag redan blivit. Jag har länge velat våga stå själv på egna ben, att göra något med andra är kanske en bra början. Det blir inte lika läskigt med framträdanden och man sitter i samma båt som andra. Däremot måste jag även våga sådant själv.
             Jag ville publicera något under sena 2018, men saker ändrades och alla noveller är långt ifrån klara. Poesin å visso är så gott som klar. Skall bara ändra och ta bort några som inte känns rätt och lägga in någon annan yngre som är rätt. Däremot är det resten kvar, ty jag är inte en vanlig poet. Jag går emot normen och misstänker att jag inte kommer accepteras för det. Det kanske går att förstå vart jag har för avsikt att vandra, om ni ser på denna plats i rymden som utgör internet. Man säger att bilder säger tusen ord. Och jag använder även mängder av ord i form av bokstäver till de redan sagda tusen orden som finns i bilder.
    Det är något som folk verkar ha svårt att greppa. Att jag tar den svåra vägen och har gjort valet att gå emot normen.

  • Fotografi,  Sömnad, hantverk & pyssel

    Det blir i skinn, läder och hellinne.

    Jag har länge funderat på vad för koger jag vill ha till mina kära pilar. Har tittat på mästerverk som andra har skapat, har tittat på sådant som säljs i bågskyttebutiker. Ja, jag har nog tittat på det mesta. Jag fann aldrig något som helt passade mig i smaken och som kändes ”mig” fullt ut. Så det slutade med att jag beställde hem skinn, sylar, nålar och mer vaxad lintråd för att skapa något själv. Drog fram lite gammalt läder som legat och dammat i säkert åtta år och det gamla hellinne tyget till en trasig mangel som jag fick av en före detta kollega. Där har vi början på vad som skall bli min koger.
              Har aldrig arbetat med äkta skinn förut, så vi får se hur detta går. Har heller inte bestämt hur jag vill att min koger ska se ut. Jag har mest kört på måfå utifrån hur mitt skinn som jag fick hem såg ut, så det blir mest på känsla och ingen plan eller mönster i grund och botten. Spännande, minst sagt.